Jag funderar ibland på Tottes autistiska drag. Att han behöver rutiner, ramar och tydliga instruktioner som han kan följa och att all utveckling måste ske i små, små steg – annars blir han förbannad eller frustrerad.

Det senaste på den fronten är en mycket, mycket korkad grej jag gjorde för några veckor sedan. Jag bad då Cecilia att dirigera mig genom lydnadsklass 1. Bara för att jag ville se vad som hände, typ. Jag visste ju då att jag mest hade en masssa lösa delar, halvfärdiga ihopsättningar av moment och absolut inte tillräckligt med uthållighet. Men jag ville bara se vad som hände… (Det här är en sådan där typisk grej som jag lätt kunde göra med Dacke och bara konstatera att ”tja, det gick inte så bra” och han hade varit lika glad för det när vi sedan tränat vidare).

Totte blev fullkomligt ursinnig. Han accepterade inte mina tävlingsmässiga, förvisso glada och entusiastiska belöningar och han tyckte eventuellt också att jag rörde mig konstigt (lite extra stelt) för han började skälla på mig redan i fria följet…

Han skällde bokstavligen ut mig. Jag skrattade mest åt honom och fortsatte  bara och tja, han kom på inkallning  – och satte sig snett, ställde sig på läggandet, spottade ut apporten, hoppade förvisso över hindret men det var osäkert och argt (han fortsatte att med spridda skurar skälla på mig). Efteråt fick han leka länge. Han försökte mörda leksaken, så han var nog rätt frustrerad…

Jag var inte särskilt förvånad över att det gick saggigt, allt annat vore konstig egentligen och jag blev inte alls nedslagen över att det inte höll, vilket jag faktiskt kände mig rätt nöjd över efteråt (min lugna känsla alltså). Lite chockad var jag dock över det här beteendet att skälla ut mig. Ok att det har hänt någon gång att han gjort det (och Dacke skäller han ofta ut) men inte så här massivt. Men sedan hände följande:

Jag tog ut Totte lite senare för att träna lite annat och det första han gör är att börja skälla på mig. Jag sänker alla kriterier till lägsta möjliga nivå för att försöka få en träning som ger honom självförtroendet tillbaks (eller vad det nu var som försvann) men förvirringen fortsätter. Och plötsligt så lämnar han bara mig och springer till skogs! Jag blev så häpen att jag bara blev stående, handfallen. Och inte kom han på inkallning heller. Efter säkert fem minuter då han sprungit ut och in mellan apellplan och skog lyckades jag komma så nära så att jag kunde kasta godis på marken som han då började leta upp. Sedan kunde jag koppla honom.

Snacka om att jag får kvitto direkt på om jag gör dumheter… Men det värsta är att det nu sitter i. Han har alltså börjat skälla på mig i träningen! Så fort han inte är med på exakt vad vi ska göra eller om det uppstår en liten konflikt i den lilla cockerhjärnan så skäller han argt och engagerat ut mig…

Ett typiskt sådant tillfälle är att han på sistone har slutat följa med mig när vi ska gå fot, det vill säga när vi ska starta och jag säger fot så skäller han och sitter kvar… Idag backade jag tillbaks till att han stod bredvid mig och jag klickade för att han följde med mig så fort jag började röra mig. Det gick genast bättre och sedan la jag till kommandot igen, vilket några gånger gjorde att han pep till precis när han startade. När även det funkade så satte jag honom och började gå, både med och utan kommando. Nu var han tyst och följsam igen tack o lov.

Men vad är det som händer i hans hjärna när han sitter kvar och skäller? Är det att han inte kan beteendet? Jag som har tränat det ovanligt mycket de senaste månaderna, eller? Jag förstår inte och jag skulle så gärna förstå. Men jag får nöja mig med att återigen konstatera att jag måste tänka efter två gånger när jag ska träna den här lille skrutten. Jag måste gå varligt framåt och jag måste planera, planera, planera. Och jag måste backa och göra om ifall det låser sig.

Det är ju en tröst i alla fall; det går fort att backa och göra om och bättre och få ett bättre resultat. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa skällandet i stort. Har jag lagt in för mycket press i träningen? Behöver jag tänka mer på att vi bara ska ha kul? Behöver jag ta fram klockan igen och köra tvåminuterspass? Behöver jag backa i allt vi gör just nu?

Och vad är det som gör att vissa dagar är han nästan helt tyst och andra börjar han pipa direkt? Nu blir jag så där orolig igen. Är han verkligen helt friskt? (Detta är en skada jag har efter alla år med Dackes sjukdomar). Är han inte onormalt trött efter våra träningspass, som aldrig är särskilt långa? Han hade ju lite lågt järnvärde i våras, normalt men i underkant av normalt. Jag kanske borde ta en tur till veterinären? (De tror att jag är hypokondrisk å mina hundars vägnar vid det här laget… fast jag har aldrig haft fel när det gäller känslan för om Dacke är sjuk!)

Utmaningar utmaningar!!!

Ok, det var en del på minuskontot men det här har vi på pluskontot efter dagens och gårdagens träning:

– Jag lyckades genom envishet (lek, lek, lek) och smart upplägg av träningen (inkallningar ur buren över svåra doftfält, såg hela tiden till att ha hade en uppgift alternativt återvände till buren så fort han inte hade det mm) få honom att stanna i bubblan med mig utan att gå iväg och nosa trots att vi var på jaktklubben bland en miljard dofter av andra hundar och döda fåglar och trots att han så otroligt gärna ville.

– Jag fick som sagt ordning på våra starter i fria följet.

– Vi kunde kedja klart läggande under gång, trots att det var plaskblött på marken :).

– Han gjorde två perfekta inkallningar med fart hela vägen in och snygga ingångar. Yes! Som vi jobbat med detta, äntligen resultat.