Jag antar att om man får en hund med mycket tryck i så är det stor chans/risk att det där trycket kan poppa upp lite här och där i hundens beteende. Så har det i alla fall varit med de hästar jag har haft – ju mer tryck desto mer nerv och då även risk för explosioner som resulterat i att jag flugit all världens väg eller på olika sätt mist kontrollen.
Även om det kunde leda till en del obehag så övervägde ändå fördelarna med de här hästarna; de var fantastiska att arbeta med om man bara hittade rätt nycklar till just den individen. Och att hitta de där nycklarna var ofta det roligaste av allt, tyckte jag.
Tassla fortsätter att visa många fina sidor och hon har verkligen en nerv som jag gillar. Och nu börjar även olika delar av hennes humör att visa sig ännu mer. Idag när jag skulle lyfta upp henne från marken när hon var lite väl uppvarvad så fräste hon ursinnigt till och högg mig i handen. Jag hade sinnesnärvaro nog att inte säga någonting alls och inte heller rycka undan handen (det gör ju inte jätteont när en valp biter även om hon tar i). Hon har fräst till lite förut men inte så här starkt men jag har haft ett litet öga på det, fast jag blev lite förvånad ändå måste jag säga.
Nu blir det till att koppla ihop lyft med en riktigt bra känsla. Jag kommer för det första göra lyften med lite finess; inte rycka upp hunden utan förvarning utan låta henne förbereda sig två sekunder efter att jag tagit grepp om henne. (Här kan man dessutom lägga på ett ord för att förbereda hunden, till exempel säga lyft). Därefter lyfter jag och omedelbart som hon kommit upp så ger jag henne något ätbart. Klassisk betingning alltså; jag vill ändra hennes känsla vid lyft från att vara sur till att bli glad och positiv. Lyft = mat. Behövs det så kommer jag att mata även bara vid greppet, det beror på om jag märker snabbt resultat på lyftet eller inte.
Överhuvudtaget så tänker vi mycket på att hantera Tassla mycket eftersom hon ju redan från börja visat en viss otålighet och ovilja att vara stilla när man håller i henne. Nu är hon ju valp och valpar är sällan så stillsamma men det finns något sprattligt över den här hunden som jag tror det är bra om vi tar hand om redan nu… :0) Så det blir mycket gos och pill framöver. Hon har faktiskt en gosgen också – den visar sig särskilt när hon precis har sovit då hon gärna myser en stund.
Precis innan hon ska sova förvandlas hon dock oftast till en Gremlin. Precis som det ska vara om man är en mycket liten och livfull valp!
Bra med en bra plan!
Perry hade liknande grejer för sig som bäbi. Och kan fortfarande visa lite missnöje i vissa lägen. Men vi gjorde ungefär som du. Framför allt tog vi det mycket lugnt och var noga med att visa vad vi hade för avsikter, lyften fick aldrig komma som överraskningar.
Wivan; det är en superbra grej att göra lyftet när de är så där glada – jag gör det med och har tom uppmuntrat att hon liksom hoppar upp i min hand (det kan man ju träna in om man vill dessutom). Jenny; Utmärkt, den hjälpen tar vi gärna emot! Jessica; hehe, vääldigt snäll granne som sagt :0)…
Känner igen det. Disa fick en bra träff på grannens näsa, och han hade också sinnesnärvaro att inte göra något. Väldigt snäll granne. Vi gjorde som du tänker göra, vi provlyfte henne och kände om hon morrade, då väntade vi ut hugget, sedan kunde man lyfta klart :-) Hon var dock reptilsnabb, så det hände att man fick revor på kinden. Hon högg enbart pga valpaggressivitet och det växte bort av sej självt. Men det tog väl några veckor.
Låter som en super-plan! Ställer gärna upp med ”nån annan än matte-lyfta-valp-träning” ;0)
Snacka om att jag känner igen detta från vår cocker-blandning. När han var valp tvingades jag lyfta honom några gånger då han somnat på exempelvis tåg, och det ogillades mycket och det där fräsa-bitagrejerna kom fram. Det har hållit i sig vid lyft i många olika situationer.
Så, vi tränar dagligen fortfarande och i de allra flesta fall funkar det utmärkt. Jag märker skillnad på när han är trött, då kommer fräsandet fram – han bits inte längre utan bara talar om ”detta ogillar jag”. Lyft in i bilen är också fortfarande lite okul, utom då han fått rasta av sig ordentligt och längtar in i buren för vila.
Det fina är att vi laddat en massa lyft med positivt genom att ofta lyfta honom när vi kommer hem. Då är han ändå glad och älskar oss mer än någonsin = det är gott att sitta i famnen och gosa. Så väl uppe är det inga problem.
Vi har också fått jobba mycket med hanteringen, det är numera ok att klippa några klor i taget, att matte eller husse pillar och kollar, tar temp mm. Men när nya händer ska greja med honom är det lite värre. Vi tränar vid varje tillfälle hos veterinär, akupunktör mm och det går bättre och bättre.
Kanske hade vi klarat det ännu enklare om vi haft mer erfarenhet då han var lite. Man lär så länge man lever!
Lycka till med Tassla och gosa på!