Andra dagen på clinicen hos Maria B i Kungsör var inte på något vis sämre än den första.
På förmiddagen fick vi stifta bekantskap med de två norskorna Kjellaug Selsaas och Synnøve Matre. Ett vinnande team där Kjellaug bland annat vunnit VM två gånger, EM en gång och Synnøve vunnit NM två gånger (med mera). Tillsammans har de startat i 25 internationella mästerskap med imponerande framgångar. Reeespect! :)
Kjellaug
Synnøve
ÖDMJUKHET var ett ord som svävade över deras föreläsning – eller ska vi kanske kalla det show – och HUMOR var ett annat.
De började dagen med att beskriva sin syn på ledarskap. I några sekunder tänkte jag att ”hjälp, ska de börja på en sådan basal nivå hur ska detta bli” men det var i allra högsta grad relevant att börja där och ingen annanstans! För deras hundträning genomsyras av en relation mellan hund och förare som stavas TRYGGHET. Och enligt Kjellaug och Synnøve är det att vara en god ledare att se till att din hund är trygg i alla situationer i livet. Du skyddar din hund, du tar hand om den och du tar också initiativen till lek, mat, promenad och träning.
Kjellaug och Synnøves hela föredrag cirklade, förutom kring trygghet, kring vilka känslor du och hunden har i olika situationer. ”Om du har lite ont i magen när du ska på tävling så känner din hund det”. Och så vill de inte att det ska vara. Istället ville de smitta sin hund med andra känslor som till exempel stolthet. ”Jag blir så stolt över min hund när vi tränar och det smittar”. Hunden ska ”ha det bra inne i sig”.
Kjellaug visar hur hon tränar tricks för att få en glad och självsäker hund i alla miljöer, här med sin unghund charmtrollet Ludvig.
Efter att ha pratat en stund om hundens och förarens känslor och förväntningar var det dags för några illustrativa exempel: Med hjälp av teater! Kjellaug iklädd peruk, hundöron och svans (bedårande!) spelade hund och Synnøve spelade förare. Det var första tävlingen för S med hennes nya hund. Hon berättade för oss att hon äntligen fått tag på en riktig bra hund, de andra hundarna hon hade haft hade inte hållit måttet, de hade inte tålt någon press men den här, den var något extra. Föraren spatserade runt och skröt om sin fantastiska hund medan hunden fick vänta i buren inför tävlingen.
Hela tiden fick vi höra hundens tankar om situationen och man kan säga att det gick stadigt utför. Tävlingen genomfördes, segerpokalen håvade sin, ekipaget hade tior i alla moment utom ett som de fick några poäng sämre på. Men det var ingen rolig tävling vi fick se. Föraren var så upptagen av att visa upp sig och hunden att hon överhuvudtaget inte inbjöd till samarbete.
Hon var självupptagen och uppblåst och gjorde noll och inget för att ge hunden en bra upplevelse av sin första tävling. Tvärtom var hon barsk och sträng mot hunden som hukade sig inför sin matte som inte allt betedde sig som hon brukade. ”Hon är så sur och konstig, vad är det för fel” tänkte hunden och blev bara räddar och räddare för situationen. ”Och var är allt godis och alla leksaker?” undrade hunden.
Hunden deppade till slut helt ihop i sin bur…
Föraren hade lämnat hunden i sin bur, på ett nytt ställe i en ny miljö som hunden tyckte var läskig medan hon gick runt och skröt om hunden. Till slut smet hunden ur buren och sökte trygghet hos någon i publiken. Teatern avslutades med att hunden packades in i bilen för hemresa och det sista vi fick höra från hunden var ”Usch, det här var hemskt, jag hoppas jag slipper att vara med om någonting sådant här igen”.
Givetvis skrattade vi så vi nästan grät emellanåt, för de har humor de här brudarna, men när slutet av scenen kom så hade jag faktiskt tårar i ögonfransarna och en annan tjej som satt nära mig torkade tårarna. Så de lyckades verkligen få igång våra känslor! Så här FÅR vi inte bete oss mot våra hundar! Det värsta är ju att man har sett precis det här, i lite olika utföranden, och det gör mig helt förbannad. Och givetvis började jag tänka på mitt eget fokus på tävling och hur jag sköter mitt ansvar att ta hand om Tassla när vi är ute på både träning och tävling.
Kjellaug och Synnøve pratade en del om kontroll. När vi mister känslan av kontroll så smittar det över till hunden. ”Konsten är att behålla sig själv”. Det där talade rakt till mig, som ju vet att jag för min hund bäst när jag vet vad jag ska göra hela tiden och har en plan för att hantera sådant som plötsligt kan uppstå. Det var lite det Karin var inne på också, tänker jag, att hålla sin energi hos sig själv och inte sprida den som rö för vinden.
Synnøve delade generöst med sig av hur hon själv fungerat tidigare. När hon kom till en tävlingsplats så fick hon runt och hittade fel. Särskilt upphängd var hon vid hur underlaget var. Det var alltid något som hon retade sig på. Den dag hon förstod att det var hennes nerver som talade så tänkte hon om. ”Skit i allt du inte kan påverka”, rådde hon oss och berättade att numera finns det inte plats för negativa tankar och ord vid en tävling. Börjar någon tala negativt så går hon därifrån.
Den andra scenen Kjellaug och Synnøve spelade upp träffade mig på ett sätt ännu hårdare (på ett hårt och BRA sätt ;)) än den första. Den handlade om det här med negativa förväntningar. Kjellaug spelade föraren som nu skulle på en väldigt viktig rankingtävling med sin duktiga hund Lycka. Men hon var väldigt nervös. För det var ju det här med sitt i Z:at. Det har ju inte gått så bra på träning på sistone. Föraren var så nervös över detta att hon till och med, på väg till tävlingen, stannade, tog ut hunden och provade sitt och det gick förstås inte. Även här fick vi höra hundens tankar och hunden var helt med på noterna men tyckte att det där överdrivna dubbelkommandot som föraren gjorde var väldigt konstigt och ovanligt.
När ekipaget väl kom till tävlingsplatsen så fortsatte föraren att med tankens kraft dra sig längre och längre ner i en negativa spiral. Hon tittade på de medtävlande och jämförde sig, deras Z:an var ju så bra, usch. Vid uppvärmningen av hunden skrattade vi nog allihopa för vem kände inte igen sig när föraren överdrivet tjatade på sin hund ”Lycka, är du med, är du med, Lycka, här, är du med nu då” medan hon klappade sig på låret. Lycka var helt och hållet med, hon var laddad med positiva förväntningar. Det vill säga från början. Ju mer matte tjatade desto mer blev hunden irriterad och tänkte ”MEN SLUTA TJATA NU DÅ jag ÄR ju med”.
När det var dags för start inledde föraren med att säga till tävlingsledaren att ”det nog inte skulle gå så bra idag för hon kände sig inte i form” och inte heller hunden var i form. ”Hon verkar lite konstig” sa föraren men det var förstås en megaprojektion för det var inget fel på den hunden …
När föraren skulle skicka till rutan så sa hon säkert ”var är rutan” fem gånger (hunden blev förstås ännu mer irriterad av detta tjat som aldrig tog slut) innan hon skickade.
Tekniken på ligg i rutan var oslagbar. ;)
Tror ni att Z:at gick bra då? Nej det gjorde det förstås inte. Så föraren bröt tävlingen, nu helt nedtryckt i skorna och anklagade förvisso sig själv men även hunden som nu också hade blivit lite osäker och inte längre visade den där peppiga attityden som den hade från början.
Snacka om att sänka sig själv OCH sin hund! Slå mig om jag uppför mig så här någon gång! Lova!
En annan sak som Kjellaug och Synnøve pratade om var överträning. Med överträning menar de att de gör momenten mycket svårare än vad de troligen blir på tävling, så att det sedan blir rätt lätt på tävling. De visade ett exempel på det när Ludvig fick leta efter en vittringspinne samtidigt som Synnøve satt och plockade och bollade med några av pinnarna. Dessutom var den rätta pinnen gömd under en kon (som ju har ett hål i toppen där doften kan sippra ut). Efter lite letande markerade Ludvig konen. Kul träning, måste prova den övningen.
När K och S övertränar så försöker de alltid avsluta med en enkel övning som de laddar positivt. Överhuvudtaget så lägger de upp all sin träning så att hunden ska lyckas och lyckas den inte så gör de det enklare.
På trygghetstemat berättade dem att om de någon gång låter hunden göra något som den knappt kan på tävling så är det sedan deras ansvar att efter tävlingen gå tillbaks i träningen och hjälpa hunden till trygghet i det momentet igen. SÅ bra tänkt!
Överhuvudtaget så förmedlade de här två tjejerna så mycket glädje, lugn och trygghet själva att de verkligen smittade!
På eftermiddagen var det dags för ännu en höjdare: Towa Lindh. Jag tappade som sagt räkningen på alla hennes medaljer men hennes meritlista är imponeranden – inte minst för att hon verkligen placerat sig högt i så många grenar; lydnad, bruks, IPO och skydd. Kronan på verket måste nog ändå vara att hon vunnit SM i skydd de tre senast åren(!)
Towa med sin urläckra schäfer Front.
Towa sa med ett skratt att nu skulle vi nog får se en liten annan typ av hundar än de vi sett hitintills under helgen (BC:s och golden, typ). I Towas familj finns sju hundar av raserna schäfer, holländsk herdehund och malle. Hon och sambon Fredrik, som var med och visade lite av varje, tävlar båda på hög nivå med sina hundar.
Den lilla apporten.
Towa var en tydlig och trevlig föreläsare och jag kom på mig själv att sitta och tänka att ”åh vad många bruksmänniskor skulle behöva höra henne”. Lite fördomsfullt kanske men jag tycker att det kan vara lite väl tuffa tag i brukskretsar ibland och Towa förmedlade något helt annat. Hon jobbar belöningsinriktat och det syntes lång väg att hennes samarbete med hundarna byggde på att hundarna hade förtroende för henne.
Front den snygge.
Vissa saker som hon beskrev tror jag dock funkar bättre på en lite tuffare hund och jag skulle inte kunna omsätta allt på mina cockrar även om jag hade velat. :)
I Towas träning var det viktigt att hundarna visste vad som var rätt eller fel. Hon lär in nej som ett felkommando och visade hur det fram för allt alltid var rätt att röra sig mot henne men fel att röra sig ifrån. ”Jag tror att hunden blir tryggare om den vet vad som är rätt och fel” sa Towa.
Hon rekommenderade oss också att ”våga prova för att utvecklas”. Testa olika sätt att lösa uppgifter och se vad som funkar.
När Towa tränar så tränar hon med tanken att det ska vara så tävlingslikt som möjligt. En av de största anledningarna till att de flesta inte kan prestera lika bra på tävling som på träning hävdade hon var att det är alldeles för stor skillnad på när vi tränar och tävlar. Hon lät också sin sambo med hund komma in och visa skillnaden och det där kunde nog de flesta av oss känna igen oss i… ;) som dag och natt nästan.
Vid det här laget var jag så trött i huvudet att mina anteckningar är rätt glesa och jag missade nog en del på grund av att jag tappade koncentrationen. Tack och lov var det andra som hade huvudet på skaft och här på High5 kan ni läsa mer om Towas fina föredrag.
När vi var på väg hem med tåget, jag och kloka träningskompisen Jenny, så sammanfattande Jenny det så fint: ”Vi har fått se fyra rätt olika typer av tränare men uppenbarligen funkar alla deras olika träningssätt”.
Och det får nog summera helgen: Mer än en väg leder till Rom. :)
Så bra Maren – och ändå har jag inte berättat mer än om en tiondel, typ! Försöker berätta om vad men inte allt om hur – så det fortfarande ska kännas lockande att gå och lyssna på dem jag berättar om. :)
Takk for fantastisk bra sammenfatning! Det var spennende å høre såpass mye detaljer om seminaret når jeg ikke hadde mulighet til å komme selv :)
WoW!!
Heléne: :) Japp, superhärligt! ;)
Bra sammanfattat och vilka himla bra bilder du fick till! Mina blev mörka och fullständigt obrukbara… ;)
Och visst är det häftigt att det finns så många vägar till Rom! ;)