Igår var jag på kurs med Jenny Wibäck, en kurs som hade temat ”tävla med glädje”.
Jenny med kursens vackraste hund ”Mango”.
När jag anmälde mig så skrev jag att det jag mest ville ha hjälp med var något i stil med ”vad jag ska göra när jag får en dålig känsla av vårt fria följ – det första i en tävling – och som gör att jag jag blir osäker och lätt får en dålig känsla även i resten av momenten”.
Sedan dess har jag tävlat med en bra känsla i fria följet (och resten av tävlingen) OCH jag har lyckats ”peppa upp” fria följet rätt ordentligt och får väldigt sällan den där dåliga känslan av det.
Här ser det bra ut!
MEN igår kom den tillbaka som på beställning! PRECIS det där som kan hända hände. Jag märkte redan när jag tog ut Tassla ur buren efter den inledande teorin att hon inte alls var taggad på träning. Hon kändes skitseg och inte alls med.
Det allra första som händer mig då är att jag blir rädd. Både med Totte och Dacke har den typen av humörsvängningar varit synonymt med att de varit sjuka. Men när jag sedan lugnat mig lite så försökte jag ”träna igång henne” med rätt magert resultat. Och jag blev direkt osäker. Så med den känslan gjorde jag våra första övningar som var lite lekövningar och kedjor för att titta på uthållighet. Uthållighet är ju aldrig ett problem med Tassla men attityden kan ju vara det (oavsett hur lång kedjan är alltså). Och var det idag.
Jonas och Jagger (Tasslas halvbror, de har samma pappa; Pogue). Och nej Jonas lyfter inte Jagger utan Jagger hoppar samtidig som Jonas håller i hans sele. :)
Jenny talade mycket om att ha en distans till sin träning. ”Vem bryr sig om jag gör ett dåligt moment egentligen och vad spelar det för roll?” Att man faktiskt kan välja att ha ett halvkasst fritt följ om man vill det och satsa på sådant som hunden har lättare för och som föraren tycker är roligare. Hon försökte avdramatisera situationerna men gav mig också rådet att aktivt stoppa mina negativa tankar när de dyker upp. Lite KBT. Du övar in en några ”repliker” som du tänker när du först aktivt stoppat en negativ tanke.
Det sistnämnda tror jag passar mig rätt bra. Jag har ju omprogrammerat mig själv med hitintills gott resultat när det gäller inställning till tävling. Och att aktivt träna på att ha den där distansen kan också hjälpa.
Jenny fick mig att se att jag har minst två sätt att angripa det här problemet:
1. Ta det med en klackspark ”ok, idag börjar vi med ett fritt följ där Tassla går långt ifrån mig och smyger lite bakom, vad spelar det för roll, nu ska vi ha kul” typ. Jag låter med andra ord inte mina egna negativa tankar skrämma mig!
2. Hitta sätt att höja Tassla på uppvärmningen och eventuellt i momentet (även om det tex skulle innebära ett dk) som gör att momentet blir lite bättre.
Parallellt med dessa förhållningssätt kan jag förstås välja att träna momentet som en tok så att det faktiskt blir bättre även en ”halvdålig dag” men jag kan ju alltså också välja att lägga mitt krut på annat och bestämma mig för att det här är ”good enough”.
Hon har galenskap i sig också!
Dagen gav mig dessutom näring åt det som jag känt ett bra tag nu: Jag behöver mer ”galenskap” och action i träningen för att få mer tryck i fartövningarna, bättre snabba starter, snabba ingångar och så vidare. Om vi ska få förstapris i eliten så behövs det lilla extra. Tassla HAR ju allt det här i sig, det handlar i mångt och mycket om att plocka fram det och underhålla det.
Klaaara, fääärdiga …
På detta tema jobbade vi en del med vilka momentrutiner jag kan ha för att ”dra upp” Tassla inför till exempel apporteringen. Något som hon verkligen går igång på är ju ”Klara, färdiga, gå”. Jenny föreslog att jag i förflyttningen fram till momentet apportering kan göra början av ”Klara, färdiga …” och tom ”kasta” henne lite bakåt (jag trycker på bogen så hon måste trycka sig fram för att ”komma loss”). Snabbt och lätt och lite halv osynligt så där ;) och sedan banta bort hjälpen till att jag kanske bara väser ”klaaara …” alternativt dölja den i den tävlingsmässiga belöningen efter föregående moment.
… GÅ!
Ett ytterligare plus med dagen är att Jenny är domare. Vi pratade en del om att vara strategisk i tävlingsutförandet – eller Jenny kallade det med glimten i ögat för att ”lura domaren”. Även här hade hon en befriande inställning; gör vad du behöver för att det ska gå så bra som möjligt och behövs det ett dk så gör det men KAN du göra det när domaren inte ser så gör det. ;)
Jenny gav oss en del material, till exempel en förteckning över ”Mina rutiner” där vi fick skriva ner vad vi har för olika rutiner på en tävling, exempelvis ”tid mellan lottning och start” eller ”back up för splittrad eller låg hund”. Väldigt bra. Det fick mig att se – ännu en gång – att mina träningskompisar är OTROLIGT viktiga för mig. Inte bara Snillena utan alla jag känner som är med på en tävling och applåderar ovasett vad som händer (vilket gör MIG peppad) och som peppar inför start och ger både peppig och även nyanserad återkoppling efteråt.
Rottisen Wilma tränade på externbelöning
Hon lät oss även göra ett test som jag gillade massor. Instruktionen var ”Välj något du tycker är svårt att få till på tävling och/eller som ”står i vägen” för ert tävlingsutövande”. Därefter fick vi svara på en del frågor som ”Kan du se att svårigheten är träningsbar?” och beroende på om man svarade ja eller nej på frågan så leddes man vidare till en ny fråga och så vidare. Testet kunde hamna på två olika slut, det ena var KÖR och det andra var ett resonemang kring ditt mentala fokus. Jag fyllde i testet med Tassla i åtanke och insåg att jag har alla svaren själv – väldigt skönt – och bara kan köra på. (Nåja, jag har ju inte alla svar i detalj själv förstås men jag vet var jag vill, var vi kan komma och i stora drag hur det ska gå till). När jag kom hem gjorde jag samma med Totte i åtanke. Där hamnade jag på att ”den här svårigheten tror jag inte går att träna bort” (ljud) så ”det är min mentala inställning jag behöver fokusera på. Det vill säga tänka om. (Det har jag ju redan gjort med Totte så det var inte så överraskande men det blev väldigt tydligt och bra).
Tindra väntar på att få attackera leksaken
Överhuvudtaget gillade jag Jennys tänk kring detta väldigt mycket. Hon sa att ”om du vill mer än din hund faktiskt både vill och är kapabel till så varför inte skaffa en hund till”? Även om hon sa det delvis med ett leende så ligger det mycket i det hon säger. Jag tittar på mina två hundar och hur min träning med Totte är nu sedan jag fick Tassla: Kravlös, rolig – all min frustration är bortblåst. En frustration som bottnade i att jag ville mer än vad han kunde göra. Nu har jag en hund som matchar det JAG vill med hundträningen och jag är inte heller frustrerad när jag tränar. Dessutom har jag fått tänka om med Totte vilket har öppnat dörrarna till en helt annan typ av hundsport som jag inte provat förut; agility och kanske även rally. Alla vinner, är inte det bra?
Jenny med härliga galenpannan Jagger
Nå, men hur gick det då med den där låga känslan som både jag och Trasslet började med? Den blev faktiskt lite bättre efter lunch, då jag dels funderat över vilket fokus jag ville ha och då jag även duschat av henne i kallt vatten (det var ju rena sommarvädret igår!) och plötsligt blev jag säkrare och coolare och det blev hon med. Men det viktigaste denna dag var inte hur träningen gick under den här dagen utan helt klart TÄNKET jag kunde utveckla. Det är underbart när pusselbitar lägger sig på plats!
Johanna; Ja det låter som en bra beskrivning på Tassla! Dock har hon världens tryck också, så jag måste bara skärpa mig och odla det bättre! :) Lätt att bli bekväm – allt ”funkar” typ men inte med det lilla extra. Och det är ju det man vill ha. ;)
Det låter som en väldigt givande kurs! Jag tycker att det är så kul och intressant att läsa din blogg för min Ester verkar ha en hel del likheter med din Tassla. Jag får känslan av att Tassla också är en superpigg, nyfiken tjej men som ibland under träning blir lite försiktig och inte tar fram det där ”jävlaranammat” som hon säkert har :)