Överträning är egentligen ett knasigt ord! I alla sammanhang förutom inom hundsportandet är det ett negativt ord. Då är att vara övertränad ungefär det samma som att vara överansträngd; du har tränat för mycket.
Men i hundsportandets förlovade land är överträning något positivt. Överträning görs enligt devisen ”det ska vara svårt på träning och lätt på tävling”. Alltså tränas hunden OCH föraren att klara av många olika slags störningar. Och vi snackar STÖRNINGAR nu alltså – i en vid bemärkelse. :)
För en liten valp kan överträning vara att klara av att leka trots att det är människor runtomkring som stör. Nina med Mannie.
Samtidigt tycker jag att det vanligaste missförståndet kring överträning är att det bara handlar om att hunden ska klara vilka störningar som helst. Det gör det inte. En invändning som jag kan höra är att ”men hunden lär sig ju leken – den förstår ju vad det handlar om när man lägger på så där mycket störningar”. PRECIS!!! Det är liksom det som är meningen. Hunden ska lära sig att vad som än händer så ska den ha fokus på uppgiften. Överträning är ett sätt att kvalitetssäkra uppgiften, till exempel ett moment eller en del av det.
En ruta full av människor kan vara knepig att lösa, men inte för Ninas Macey.
En annan invändning – som hänger ihop med den första – kan vara att den svåraste störningen ofta är att det är kavlugnt, noll och inget händer och så – BAM – händer det EN endaste grej. En hund dyker upp, en smäll hörs, något fladdrar förbi när det i övrigt är stilla och tyst. Naturligtvis kan du träna även detta. (För några av oss är det en väldigt viktig träning att göra.)
Men jag vill påstå att överträningen är mer än att träna en massa störningar. För när vi övertränar hunden för att den ska bli motståndskraftig och hålla fokus på uppgiften vad som än händer sker det samtidigt något annat. Hunden utvecklar en koncentration och ett fokus på uppgiften som gör att hundens utförande av momentet blir generellt säkrare.
Tassla fick träna på att springa till rutan trots en massa störningskoner på vägen.
Den blir helt enkelt bättre på att förstå vad den ska göra. Jag har sett detta så många gånger på andras hundar och jag har även upplevt det med mina hundar. Inte minst med Tassla som ju kan vara lite försiktig av sig. Överträningen får henne att gå in ännu mer koncentrerat i vår bubbla och hon lyssnar stenhårt på mig – OCH hon blir allmänt säkrare på vad den här uppgiften innebär. Det är ASHÄFTIGT!
Vittring på okänd människa löste denna supercocker ;) fint även om hon initialt tvekade.
I boken Apportering till vardag och fest skriver Elsa och jag massor om störningsträning (i nästan varje praktiskt kapitel ger vi förslag på det!) och det är en väldigt viktig del av vår grundträning. Vi lägger på störningar så fort vi bara kan, för att göra hundarna säkrare.
En lite annorlunda hoppapport för Macey.
Det helt märkliga är att jag tappat detta tänket i praktiken när det gäller lydnadsträningen. Jag har fått en konstig idé i min skalle om att nu när vi kommit till eliten så handlar det bara om att traggla de där momenten. Visst man kan träna så men guuuuud vad jag blir uuuttråkad!
Macey löser vittringsuppgiften samtidig som Betina sjunger lite för henne.
Så; när jag bestämde mig för att åka på ClickerCamp i Danmark så var det för att jag drogs som en magnet till en kurs i synnerhet: Överträning med Maren Teien.
Maren in action.
För er som inte känner Maren så är hon instruktör, hundtränare och etolog och vann 2011 VM i lydnad efter att året dessförinnan vunnit Nordiska mästerskapen tillsammans med sin border collie Amira.
Med sig på kursen hade Maren sin side kick tillika käresta, Jørgen Rørvik, som också var på ClickerCamp för att hålla föredrag om mental träning. (Jörgen är för övrigt även pappa till appen The DogLab App.) Dessa två personer ihop visade sig vara ett riktigt lyckokast.
Jørgen agerar spelande rundningskon medan Maren är redo med en störningsboll.
Maren och Jørgen sporrade oss från första minuten att ge allt och lite till. För att alla skulle våga satsa och ge järnet jobbade de också med att stärka oss som grupp. Alla förväntades vara engagerade i och lyfta det ekipage som var på plan. Vi applåderade, hurrade och skrattade med varandra och efter genomfört pass var det high five. :) Och jag lovar, det kändes inte alls krystat utan helt genuint. Det skapades helt enkelt en väldigt god och trygg stämning i gruppen. Och en trygg och generös grupp kan göra underverk ihop, det vet vi väl alla!
Här har Jørgen precis ropat i megafonen ”prova att andas lite och se om det blir lättare” vilket förstås får mig att skratta under fotgåendet (som är mitt ”hjäp-vad-läskigt-det-är-moment”).
Alla fick välja vad de ville göra under sina respektive pass och jag gick helt sonika igenom de flesta elitmomenten för att få överträna dem och för att få idéer till vidare överträning.
Fina Trasslet valde rätt pinne varje gång trots att Maren försökte erbjuda henne andra pinnar.
Jag har gjort en liten film som sammanfattar en del av den träning jag gjorde. Notera gärna jubelropen efter varje gång Tassla lyckats med något. Väldigt förstärkande för oss båda. :)
En sak som är väldigt viktig när du tränar så här är att du måste kika väldigt noga på din hund för att se hur den reagerar. Det får inte bli obehagligt. Därför är det också SUPERVIKTIGT att du belönar ofta (inte minst inledningsvis) och väldigt bra, särskilt när hunden klarar av en svårighet som är lite extra utmanande. För visst lägger du på press på hunden i den här träningen. Men aldrig så mycket att den går ner sig – träningen ska bygga upp, inte bryta ner.
Så här kul blev det när Tassla klarade av att välja bort konerna på väg in i rutan.
Med detta sagt kommer här en film som specifikt visar överträning av Z:at. Det blev filmat på två sätt och är lite kul att se från olika perspektiv:
Jag åkte till kursen med en liten orolig känsla av att det här kan gå lite hur som helst, då Tassla är skendräktig och lite segare än vanligt. Jag märker det framför allt genom att det där lilla extra i träningen saknas, trycket och farten. Jag kan också se det på hennes blick, den är liksom lite dimmig. Men jag bestämde mig också för att jag bara skulle acceptera hur hon är just nu. Jag skulle heller inte berätta det som en slags ursäkt för att vi inte är ”tillräckligt bra”. Nä, jag skulle bara vara där hon är och samtidigt inte ge mig. Detta är jag sjukt nöjd med hos mig själv! När Tassla framåt andra dagen var rätt trött så sa jag att jag ville passa på att träna något fartigt när hon är trött (det var då vi gjorde dirigeringsapporteringen som du ser i första filmen). Jag kan inte vara beroende av att hon är pigg när vi ska utföra fartmoment. (Om detta kommer för övrigt Maria Brandel skriva en intressant artikel i nästa Brukshunden).
Jag är nöjd med allt vi gjorde. :) Tassla gav järnet, jag med. Och nu ska vår träning bli mer lustfylld och fantasifull och det kommer göra oss ASBRA!
Och om du nu sitter och är supersugen på att lära mer om detta spännande ämne så har jag en fantastiskt rolig nyhet! Maren och Jørgen kommer till Göteborg för att hålla clinic med det peppiga och galna namnet BEAST MODE ENGAGED :) på bland annat ämnet överträning. Bara att anmäla sig bums och det gör du på Klickerförlagets hemsida. :)
High five!
