Tasslas trauma

När Tassla var fyra veckor gammal kom det in en terrier i hennes valphage och högg henne över nosen precis när hon skulle äta.

En fruktansvärd upplevelse förstås. Även för Tasslas uppfödare. Tre grindar som skulle varit stängda var inte det och plötsligt var fel hund på fel ställe. Tur i oturen är Tasslas uppfödare också veterinär. Hon kunde sy ihop den lilla valpen själv.

Men det är därför Tassla har en sne nos: Något som blivit en del av hennes personlighet. Hon är både väldigt söt och lite kaxig.

Jag visste när jag skulle hämta henne att jag kunde ta med mig hanvalpen, som uppfödaren planerat behålla, istället om jag ville. Jag visste att den här händelsen mycket troligt skulle få konsekvenser. Men jag kunde inte välja någon annan för mitt hjärta valde denna glada, tuffa, roliga lilla valp som mötte mig på gårdsplanen. Hon som glatt apporterade mina bilnycklar tre gånger i rad och sprang upp i mitt knä för att lämna dem. <3 Jag bestämde mig på tre sekunder.

När vi fick hem Tassla sju veckor gammal (i Finland får man hämta valp så tidigt) var hon underbar på så många vis. Hon var tillitsfull, gosig, glad, lekfull och skitsmart. Och hon högg oss med full (valp)kraft när vi lyfte upp henne. För det lilla ärret, som redan när vi hämtade henne var jättefint, hade förstås blivit rengjort varje dag. Någon hade tagit upp den lilla valpen för att badda såret med sprit (antar jag) och det gjorde förstås ont. Så att bli lyft ledde till smärta.

De första veckorna ägnade vi åt att lyfta henne igen och igen och varje gång fick hon rå mat. Hugg gick till morr som gick till tystnad som gick till förväntan. Jag kan lyfta Tassla 99 gånger av 100 nu, utan problem. Hon hjälper till och med till själv när hon känner att jag ska lyfta henne. Men mot främmande människor kan hon bli misstänksam om de försöker lyfta henne. Fast det händer förstås nästan aldrig – jag låter inte folk lyfta henne. Hon hatar veterinärer. Inte så att hon blir arg utan hon fryser till is och blir helt innesluten och sedan försöker hon fly. :(

Hon har alltså varit med om ett trauma och jag är övertygad att det satt spår i henne i form av vissa rädslor och osäkerhet. Och givetvis har det gett henne ett stresspåslag som är svårt att veta hur det tar sig uttryck egentligen – inte minst fysiskt.

Hon har aldrig gillat andra hundar särskilt mycket. Några få utvalda är hennes kompisar och det kan ta tid för henne att vänja sig vid andra hundar. Hon har varit och kan fortfarande (sällan men dock) bli rädd för plötsliga ljud. Men hennes rädslor i träningen har vi kunnat leka bort, hitintills.

Förutom att Tassla har en viss osäkerhet har hon också ett resursförsvar. Jag har noga förhört mig om hennes mamma, pappa och syskon – ingen av dem har det. Det kan ju förstås ändå vara så att hon har det genetiskt och hon hade oturen att få den genen fast den inte poppat upp hos de andra. Men jag är nog inne på att det handlar om två andra saker. Det ena är hennes trauma och det andra stavas Totte. Totte har nämligen en stor resurs i sitt liv, eller två, och det är jag och hans husse. Och när Tassla kom tyckte han det var en riktigt dum idé att hon skulle hänga med oss. Även om vi försökte styra upp det hann han trycka till henne några gånger. Inte våldsamt (han har liksom ingen våldsam personlighet den hunden) men tillräckligt för en liten och kanske lite osäker valp. Jag tycker det är helt onödigt att utsätta en valp för sådan upplevelser och kanske var jag lite för ouppmärksam då och skulle styrt upp det mycket tydligare och direkt.

För mest tror jag att hennes resursförsvar handlar om osäkerhet. Hon är ingen trygg och självsäker hund. I vissa situationer är hon mer otrygg och då bubblar resursförsvaret upp direkt. Dessutom är det i allra högsta grad arbetsbart. Under nästan ett år var Totte och Tassla några dagar i veckan hos min kompis Åsa och hennes hund Mio. I början försökte Tassla tala om för Mio att hon skulle hålla sig på avstånd genom att till exempel morra och dra upp överläppen när Tassla var i soffan med Åsa. Kloka, duktiga Åsa reste sig varje gång upp och gick Mio till mötes och klappade henne. En förvånad Tassla kom alltid efter, lite inställsamt och ville vara med. Det är inte så effektfullt att sitta och morra för sig själv liksom. ;) Efter några månader var Tasslas resursförsvar hemma hos Åsa helt borta. Fortfarande när hon möter Mio (som är tre gånger så stor som Tassla) gör hon det lugnt och fint med viftande svans.

Tyvärr så kan man ju inte skydda sin hund från att det ska hända den saker. Så det har hänt saker som skrämt Tassla ännu mer och som gjort henne ännu mer osäker med andra, särskilt stora, hundar.

En jobbig grej som hände i våras var situationen på en träningstävling då två hanhundar höll på att ryka ihop – mitt över Tassla – när vi skulle ställa upp för gruppmomenten. Efter det har hennes osäkerhet mot andra hundar slagit ut i full blom. I en miljö med många hundar går hon med svansen mellan benen och hon avskyr att andra hundar kommer fram. Det har hon börjat tala om på olika sätt, till exempel genom att morra, lyfta på överläppen eller i värsta fall göra utfall mot hunden. Hon har blivit mycket mer utåtagerande sedan det här hände på träningstävlingen, som att hon tycker att hon behöver ta i mer. Detta har också blivit värre under hennes skendräktighet, då hon inte burkar må så bra. Och det kommer fram mer när hon är trött.

När det kommer hem hundar till oss börjar hon oftast vakta vissa saker (sin säng, vår säng, ibland soffan). Vissa hundar slutar hon vakta mot ganska direkt. Det är de som är stillsamma och som direkt kan tolka hennes små signaler så hon slipper ta i. De som är mer busiga och stökiga kan hon bli vansinnig på. Oftast löser jag det genom att helt enkelt sätta henne i sovrummet med kompostgaller för dörren. Så hon inte behöver träna på dåliga beteenden och känna sig osäker.

I SM-miljön vaktade hon sin bur i tältet och även mig. När vi promenerade i miljön var hon låg och vaksam. Inte bra. MEN en sak som gladde mig var att så fort vi började träna så gav hon järnet och släppte alla rädslor! Bra.

Hemma har hon börjat vakta vår säng (där båda hundarna sover) mot Totte. Hon springer i full fart in i sängen, lägger sig först och morrar om Totte ens funderar på att gå mot sovrummet.

Jag har försökt avleda och omvända henne så jag kastar godis så fort vi ska lägga oss och Totte ska hoppa upp. Eller göra som Åsa och ägnar all uppmärksamhet åt Totte. Det har hjälpt men ibland har jag slarvat och då kommer beteendet åter direkt. Det är svårt att vara konsekvent i vardagen ibland. Saker o ting bara råkar hända.

Men under våren har allting blivit värre. Tassla försöker bygga upp sig på fel saker. Hon försöker göra sig säker genom fel beteenden. Så beskrev en problemhundskonsult som jag drack vin med för några veckor sedan det. Och det tyckte jag var spot on.

Jag vill ha självsäkra, trygga hundar – för de håller inte på med ”dumheter”. Tassla kommer nog aldrig bli den hunden med tanke på hennes start i livet. MEN jag kan hjälpa henne att bli mycket bättre. Så nu är vi väldigt konsekventa. Tassla får aldrig hoppa upp i sängen före Totte. Jag sätter henne utanför rummet och ber Totte hoppa upp först. Voilá så slutar hon omedelbart upp med vaktandet. Vi behöver se till att hon inte får chansen att bygga upp fel slags säkerhet.

Svårare är det med andra hundar. Jag har ju kört mycket undvikande hitintills. Men Tassla behöver få bra erfarenheter av hundar som inte bryr sig om henne och som hon kan stanna kvar i situationen ihop med – och övervinna sin rädsla.

Jag kan styra upp det mesta hemma och i kurssituationer och andra miljöer, tror jag. Jag måste bara tänka efter före. Kommer den här situationen belasta henne? Kan jag göra något för att den inte ska göra det?

Goda erfarenheter med andra stora hundar är en bra grej, men för att bygga henne mer i största allmänhet, vad ska jag göra då förutom allt i vardagen som jag trixar med? Jag har funderat på att köra agility under hösten  – för hon är tokglad och modig när vi gör det. En annan grej som verkar bygga hennes tuffhet på ett bra sätt är jakten. Där måste det dock vara en balans så hon inte får en överdos – då blir hon stressad och plötsligt börjar hon vakta min ryggsäck … En annan sak är att shejpa henne mer – till exempel att få henne att bjuda på oljud genom att välta saker och så vidare. Överhuvudtaget tror jag på shejping för det ger ju hunden väldigt mycket kontroll och initiativförmåga i positiv bemärkelse.

Det är inte alltid så roligt att ha en hund som är så här men nu är det så hon är och jag måste hantera det. Jag älskar varje centimeter av den här hunden och vill förstås bara att hon ska ha det bra.

Jag är så tacksam mot mina närmaste träningskompisar, särskilt Åsa och Elsa, som vet hur hon funkar och som liksom kan hjälpa mig att parera och som tar hänsyn till att hon kan bli väldigt osäker. Det hjälper oss jättemycket. Det är inga stora grejer, mer att vi samtalar hela tiden om hundarna och vi ska umgås. ”Hur blir det om …” ”ska vi börja med en promenad” ”kompostgaller fram” och så vidare. Och de stöttar mig i att jag försöker jobba med henne och kommer med konstruktiva idéer. Tack tjejer, det betyder mycket!

Jag tänkte att jag skulle berätta lite mer på bloggen om hur jag nu tar ett omtag med detta tema och försöker bygga Tassla för att hon ska få ett bättre liv i alla lägen. Så jag återkommer.