Har, trots turbulensen kring Dacke som ligger på sjukhus, varit på shapingkurs för Fanny Gott de senaste två kvällarna. Hundlös som jag var så fick jag låna inte mindre än två hundar; Elsas fluffiga nallebjörn – goldenretrivern Ludde och Tomas charmtroll – jaktcockern Poug. Givetvis två helt olika hundar på alla sätt. Poug är dessutom valp medan Ludde har några år på nacken.
Att träna andras hundar är grymt nyttigt. Inledningsvis kände jag mig rätt så tafflig men det släppte efter ett tag och andra kvällen var bäst. Jag lyckades shapa fram en bra kamplek på Ludde som inledningsvis var måttligt intresserad – bära javisst men dra… Poug lärde sig rulla runt på ungefär två minuters shaping, det var helt grymt.
Mitt allra största lärande handlade om mina egna träningsfärdigheter. Jag upptäckte att jag är alldeles för mesig när det gäller att klicka för rätt grej. Jag låter halvbra grejer slinka igenom och få ett klick – istället för att vara lite cool och vänta lite på de bra grejerna. Jag blir lite ängslig och tänker att hunden måste få många klick för han får inte tröttna…
Detta kan ju vara ett dilemma för en shapare. Det är viktigt med hög belöningsfrekvens men ska den vara hög när det som hunden erbjuder faktiskt inte är så bra? Att lösa alla sådana situationer med att sänka kriterierna är inte alltid en framkomlig väg. Någon gång måste jag ju ta ett steg vidare.
Problemet som kan uppstå handlar om min och hundens erfarenhet av klickerträning. Ju mer erfarenhet desto enklare att vara cool – hunden jobbar ändå för att få mig att klicka. Men om du inte är så erfaren så är det lätt att hamna i en slags kravfas som inte har så mycket med klickertränig att göra. I värsta fall leder det till att du får en hund som blir allt sämre på klickerträning – eftersom det kommer alldeles för lite information (klick) från föraren.
