Jag är just nu på kurs i Sølen i Norge, dit alla Canisinstruktörer och alla instruktörselever åker en vecka varje år för att hänge sig åt hundträning med likasinnade. (Hänge är faktiskt ett bra ord i sammanhanget…) Första dagen hade min träningsgrupp Maria Hagström som instruktör i lydnadsträning och det satte i gång många bra tankar och var överhuvudtaget utvecklande träning.

Så nu tänkte jag skriva lite om att skapa en bra grund för att få den hund man vill ha.

För att få till ett moment (till exempel apportering) så behöver min hund kunna ett antal delmoment (till exempel komma in vid min sida med apporten i munnen) och för att kunna dessa så behöver den kunna ett antal grundfärdigheter (ingångar, hålla fast).

Men för att detta ska kunna göras bra så är det några andra saker som behöver vara på plats. Dessa skulle man kunna kalla för grund-grundfärdigheter.
En grund-grundfärdighet kan till exempel vara lek och att leka på olika sätt, klara av störningar och ändå leka vidare och så vidare. Har du ingen bra lek med hunden så blir det svårt att belöna den. Kan du inte belöna din hund så blir det svårt att träna in alla de där grundfärdigheterna, delmomenten och momenten. En superviktig grund-grundfärdighet med andra ord!

I leken tränar jag dessutom en massa saker som jag sedan har stor användning av i både grundfärdighets-, delmoments- och momentträning. Till exempel att hålla hårt i leksaken, att springa fort med leksaken, att gå från hög aktivitet till att vara stilla med mera.

En grund-grundfärdighet som jag har identifierat som den kanske allra viktigaste för mig är min hunds attityd till träningen och till mig. Vi klickertränare har en tendens att snöa in på tekniska färdigheter så till den milda grad att vi glömmer bort hundens ”attitydfärdigheter”.

Detta handlar en hel del om det som jag brukar kalla att ”vara i bubblan”. Vad som händer från det att jag tar ut hunden tills att jag ska ut på en plan har betydelse. Vad vill jag att min hund ska ha för attityd när vi kommer ut på planen och ska träna det vi har bestämt? Om jag låter hunden gå och strosa, hälsa på andra, dra i kopplet och så vidare hur hjälper/stjälper det den attityd jag vill att hunden ska ha när vi väl kommer ut på planen?

I träningen med Maria Hagström har jag fått en fördjupad aha-upplevelse kring attityd. Hon menar att man ska sätta två sorters mål: Tekniska mål och attitydmål.

Jag kan genom mina belöningar ändra hundens attityd så att den är mer eller mindre ”på” beroende på vad jag vill att den ska visa upp. Om jag vill att min hund ska se ut som att den säger ”här kommer jag och jag är skitsnygg och tycker det här är superkul” i fria följet krävs det en annan typ av belöning än om jag vill att den ska se ut som att den säger ”jag tar det lite lugnt här då vid din sida”? (Hmm, kan någon vilja ha det senare…?)

Den höga eller låga aktivitet som väcks hos hunden av belöningen smittar alltså av sig i momentet. Läs gärna den förra meningen en gång till. Det låter så självklart enkelt men hur medvetet tränar vi egentligen?

Aktivitet och attityd hänger i hop även om det inte är samma sak. Men genom en viss aktivitetsnivå kan jag uppnå en viss attityd. Att min hund har rätt attityd har blivit en grundpelare som känns som något av det allra viktigaste när jag nu tränar min valp. Eftersom jag tränar för tävling så behöver jag hela tiden ha detta i åtanke.

Till exempel så belönar jag Totte mycket och intensivt (ofta med lek) för att han spontant söker upp mig vid sidan.
Och jag belönar honom lugnt och stilla med mat för att han sitter kvar.

Dagens tips är alltså: Tänk igenom de olika saker du vill att din hund ska göra och hur hunden ska utföra dem rent tekniskt. Fundera sedan över vilken attityd du vill att hunden ska ha när han utför dem.

För min egen del känns det som att attitydträningen är mycket, mycket viktigare än den tekniska träningen just nu när Totte är valp.

Medveten träning är så mycket bättre träning! ;-)