I går var jag på tävlingsträningsstudiecirkel ;-) på Hundar i Kålltorp (HIK) här i Göteborg. HIK verkar vara en liten välskött och trevlig hundförening som ligger mitt bland husen i Kålltorp och som har en liten fin grusplan bland motionsspår och kolonilotter en bit bort.

HIK arrangerar en studiecirkel i tävlingsträning vilket ju är en himla bra idé. Så vi anmälde oss. Jag ska delta med båda hundarna men första gången var bara Dacke med.

Jag tänker använda tiden till att jobba enbart med hundarnas attityd och med Dacke handlar det om att behålla attityden under längre och längre pass och inte släppa mig för att hitta på annat.

Så då gäller det att hitta en riktigt bra belöning. Hög förstärkningsfrekvens i all ära men när det gäller att länga tiden med bibehållen attityd så är det hög kvalitet på belöningen som gäller.

Eftersom det är i övergångarna mellan momenten – transporterna – som vi får problem så bad jag tävlingsledaren om riktigt många transporter och kortare moment. Det blev nästan komiskt och jättebra hur hon sa ”och då kan du ställa upp här” och sedan ”nej förresten här eller nej här”. Vi flyttade runt och hon kom nära och pekade och drog med fötterna i gruset men Dacke lät sig inte rubbas. Det var bra!

Precis innan vi gick in på planen så hade jag fått låna Elsas gamla fuskpälskrage ;_) som Dacke var beredd att offra livet för. Jag måste besöka en second hand och köpa en gammal jacka med pälskrage och göra leksak av!

Den visade sig dock vara en alldeles för bra belöning – under de första transporterna och under det fria följet så pep och halvylade han… (Det gör han ytterst sällan under träning). Men han tystnade faktiskt och apporten gick hyfsat (lite väl mycket attackkänsla kanske) och inkallningen var helt underbar med så mycket härlig attityd att han fick pälskragen i belöning direkt efter. Han blev så glad att han slet sönder den… Förlåt Elsa! ;-P (Nu får jag handla två kragar istället.)

Inledningsvis gjorde vi en platsliggning och Dacke var helt klart störd av situationen som var ny: Jag insåg där och då att när jag går och gömmer mig så går jag alltid rakt bort från hunden eller möjligen lite snett bort. Men här var jag tvungen att gå en 90-gradersvinkel för att kunna komma ut genom grinden och gömma mig. Det gick inte! Jag fick gå tillbaka utan ens ha kommit bort från planen för han var på väg upp. Och han som ALDRIG reser sig ens på träning! (Jo en gång – på tävling – då han var tvungen att äta all kaninskit han hade lagt sig i – något vi aldrig tränat så det var ju helt förståeligt…)

Men å andra sidan – när tränade jag platsliggning med nio andra hundar senast? Man måste ju faktiskt träna för att bibehålla status på det man har… Läs gärna ett litet roligt blogginlägg av Håkon om det!

Det är så mycket enklare att tävlingsträna när man har bestämt sig för att det är attitydträningen som gäller. Det som inte funkar tekniskt ska tränas, tränas, tränas mellan gångerna så det givetvis blir bättre. Men att blanda teknik och attityd är helt enkelt dålig träning. Gud så skön den insikten är – den har verkligen underlättat min träning!

Så med Totte blir det lek, lek , lek och kanske några följa efter. Sen får vi se hur saker och ting utvecklar sig.
Kul var det, hur som helst!