Ibland ska man bara hålla fast vid det man gör och bara köra på utan att krångla till det.
För en vecka sedan slutade rutan att fungera när jag tävlingstränade. Jag trodde kanske att det hade med tävlingsträningen att göra och att jag bara behövde mängdträna rutan i olika miljöer för att lösa problemet.
Så i dag tränade jag tillsammans med Jenny och Vixhen. Och eländet fortsatte . Jag försökte belöna för att han sprang mot rutan men han gjorde flera fel och sprang till en kon, eller till och med utanför.
Jag försökte då att bli övertydlig i den inställningsritual som jag har börjat införa när vi ställer upp för att göra rutan. Den innebär att jag pekar med handen vid hans nos och säger ”ser du den”. Därefter får han springa ut till rutan. ”Ser du den” är alltså inte kommando för att han ska springa, utan kommando för att han ska titta, tillsammans med mitt handtecken.
När vi vid ett tillfälle flyttade rutan så sprang han 90 grader åt vänster och var inte ens i närheten av rutan. Då var det dags för en stubbövning. Det innebär att man sitter på en stubbe och tänker – med andra ord den viktigaste delen av träningspasset.
”Du kanske måste öva dirigering” säger Jenny. Mmm, det kan hon förvisso ha rätt i men när jag sänder ut honom i uppletande eller sök så är det aldrig några problem, invänder jag. Han springer dit jag pekar innan näsarbetet tar vid.
Tystnad, fundering. Nya förslag, vi resonerar. Så säger Jenny ” men han kanske förknippar din handsignal med att han ska använda näsan och leta upp någonting”.
Alltså, går det att överskatta bra träningskompisar? Huvudet på spiken! När använder jag handsignal? Jo ALLTID vid olika former av näsarbete.
Bort med (den rätt så nyinförda) handsignalen, prova igen. Denna gång bara med verbalt kommando. Jag springer runt rutan och skickar gång på gång från olika håll och olika avstånd. Dacke springer rakt och fint in i rutan! Det är klockrent.
Sedan är det en helt annan sak att vi behöver träna dirigering men varför blanda in det här när han uppenbarligen fattar grejen ändå? Vi behöver även fortsätta att generalisera rutan – det vill säga träna den i olika miljöer. Men bort med onödiga visuella signaler!
Det enkla är ofta det geniala, det är min devis. Varför krångla till det när man inte behöver?
Jag ska snart skriva om hur min träning av rutan gått till sedan jag började träna in den. Jag har gjort några olika grejer. Fortsättning följer med andra ord…
Ja, Anne, det där med kroppsspråk är ett kapitel för sig! Vi gör ju mkt omedvetet som hundarna definitivt ser som signaler/kommandon. Samtidigt kan vi använda det och många hundar verkar ha lättare för att lära sig kroppsspråk än ”människotalspråk”. Ett bra sätt att använda det är att träna in att inför ett visst moment talar jag om (med kroppen) att nu är de det här momentet som kommer. Hm, jag ska nog ta och skriva mer om detta nån dag… ;-)
Det här med kroppsspråk (som enligt mig omfattar bla handsignaler) är nog en mycket viktig punkt att tänka på. Det gjorde du mig uppmärksam på vid senaste kurstillfället. Kommer du ihåg att du frågade mig om Fred förstod ”varsågod” utan att jag pekade med handen? Det gjorde han naturligtvis inte! Så detta försöker jag tänka på hela tiden, framför allt när ett moment inte funkar som det brukar.
Ina, din kommentar hamnade lite konstigt under ”läsarundersökning” men jag svara här också eftersom du hänvisar till den här texten!
Jag tycker det drabbar mig om och om igen; det enkla, egentligen självklarar går mig förbi på något vis! Det som är lätt att se hos andra men oj vad svårt att titta på sig själv.
Det handlar om medveten träning! Att tänka mycket innan. Och jag faller för att slarva alldeles för ofta. Man tränar på liksom…
Borde filma sin egen träning mer… Skönt med träningskompisar med skarp blick!
Jenny; tack för hjälpen. Hur har du det på tisdag?
Tack för bra träning och jag håller helt klart med dig. Ibland ser man inte dom allra självklaraste sakerna ;0) Det var verkligen stor skillnad på Dacke när du tog bort ”dirigerings-rutinen”, intressant att se!
Kram