Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.
Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.
Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.
I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.
I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.
Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.
Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.
I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.
I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.
Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.
Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?
Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?
Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(
Och jag är rätt så utmattad…
Tack Catja, det ÄR mycket bättre nu. Dock har Totte blivit betingad på den här lilla tjejen så vare sig hon löper eller inte så blir han tokig när vi ses… Får väl börja använda henne som belöning… ;-)
Hej Lena.
Min cocker havde samme problem. Han ville ikke spise, drikke, sove eller noget i 14 dage, da nabo-tispen var i løbetid. Han tissede endda i sengen flere gange og var MEGET frusteret og hylede og peb, som du beskriver. Han fik indlagt den lille stav/chip som kasteration. Den kemiske er i DK kræftfremkaldende, så vi valgte denne stav, de ligger under huden. Den holder i 9-12mdr og vi har haft STOR effekt. Vores nabos tispe har lige været i løbetid og han var slet ikke interesseret. Han pels er godt nok lidt mere krøllet end før, men med de problemer han havde, tager jeg hellere ekstra pelspleje med, fremfor en ulykkelig cocker :-)
Håber det løser sig med Totte.
Kh Catja
Hoppas att det löser sig för er. Har ingen erfarenhet inom detta ämnet tyvärr annars hade jag gärna kommit med råd.
Tack för alla kloka råd. Jag är inne på det som de flesta av er skriver; vänta lite och se om detta är ett tillfälligt påslag eller om livet kommer vara så här för Totte. För som sagt, då är det djurplågeri att inte kastrera honom. Han har blivit lugnare i veckan och vi har gjort allt för att inte stöta i hop med just den här cockertjejen. Jag har talat med veterinären också, hon rekommenderar att vi väntar lite och sedan provar en ”tillfällig” kastration genom kemisk kastrering. Mao precis det som flera av er är inne på. Det låter bra.
Men usch vad jobbit ni har!
Zingo är min första hane och han är ju inte alls sån så jag har ingen erfarenhet av det. Men om det var min hund så hade först testat kemisk kastration, spruta eller nån annan variant för att se om det har någon effekt. Jag steriliserade min cockertik och hon blev ett pälsmonster! Cockrar kan ha riktigt jobbiga pälsar och hon fick en hemsk päls med mkt ullhår. Jag fick ha henne helt nedrakad. Tyvärr en nackdel som kastrering kan ha.
Kramar från Carina & Zingo
Om du beslutar dig för kemisk kastrering kan jag rekommendera varianten med chip. Resultatet ska vara detsamma som en vanlig kastrering (vilket, som jag har uppfattat det, skiljer sig mot en kemisk kastrering med spruta…) Gjorde det med Axl och blev väldigt nöjd med resultatet. Effekten håller i sig 6-9 mån och du kan välja på att antingen låta effekten ebba ut och se hur han verkar då eller ge honom ett nytt chip, vilket då ska göras efter 6 mån.
Kram och lycka till med lillkillen! /Marie
Men stackars er! Hoppas det går över snart. Annars skulle jag kastrera, för jag tror inte att man kan göra något åt hormonerna..?
Hej Lena!
Jag känner igen det. När Trolle upptäckte att han minsann var kille och en av alla tikar som bor granne med oss löpte var han fullständigt okontaktbar i en vecka. Men sen har han faktiskt vant sig. Det är ju alltid någon som löper. Just nu lilla sexiga Lola. Men han klarar det bra, så avvakta lite. Varma hälsningar Åse
Jeg tenker litt det samme som de andre. Er dette forbigående pubertal forvirring? Eller et reelt forhøyet testosteronnivå? Sistnevnte kan i såfall objektivt måles ved en blodprøve.
Jeg ville vente og se an om det modererer seg ved mental modning (2 års alder?). Evt forsøkt kjemisk kastrering i en overgangsperiode hvis du oppfatter han som ekstrem og hinsides all kontakt (hvis du får støtte av veterinær)
Lykke til, Lena og Totte! Synes synd på dere begge ;o)
Du kan forresten også gi ham en kjemisk kastrering. Det er en testosteronnøytraliserende injeksjon som varer i 5-6 mnd (bare den ene typen virket på min hund, den andre fungerte ikke i det hele tatt). Når virkningen er borte er jo Totte litt eldre, så kan du jo eventuelt vurdere kirurgisk kastrering da?
Jeg har kasterert en hannhund som var ekstrem. Men for hans del gjaldt at han var totalt gal uansett om det var løpetid på gang, og uansett om det var en tispe engang (han ble stresset av å se en ku på avstand også, den har jo fire ben…). Han gikk aldri å belønne i nærheten av andre hunder, og stresset så mye at han ikke hadde det bra.
Hvis jeg var deg, vill jeg sett det an litt. Hvis dette går over igjen etter noen uker, kan du jo vurdere om dette er noe dere kan leve med. Men for min egen del, fant jeg ut at både jeg og hunden hadde det mye bedre uten alle de hormonene…
Jag håller med A-K men är du osäker avvakta lite och se. Det kanske också kan vara en reaktion på urinvägsinfektionen.Som jag berättade för dig så blev min hane helt galen då han hade det. Det i sin tur kanske ökar på problematiken med hans nyfunna könsmognad?
Styrke-kramar till både dig och Totte!
snipp snipp ;)
Skämt å sido…går det inte över relativt fort och och därför kan tros vara nån sorts tonårsfas skulle jag inte tveka på en kastration. Det är ju synd om killen.