Till mina elever brukar jag säga att lösningarna på de träningsproblem ni har finns i den magiska formeln TKFF. Som inte alls är magisk utan handlar om timing, kriterier, förstärkningskvalitet och förstärkningsfrekvens.

Men, säger jag, vad gör man då om man verkligen försökt allt det här enligt alla konstens regler och ändå inte lyckats? Jo, man går till veterinären.

Och det har faktiskt varit så för mig och de elever jag haft då ”ingenting” funkat att jag skickat dem till veterinären eller sjukgymnasten. Och hitintills så har det varit något fel som kunnat åtgärdas och sedan har hunden varit träningsbar!

Nu har jag efter mycket funderande hit och dit och mycket ifrågasättande av min egen träning, kompetens och förmåga och så vidare kommit fram till att jag har försökt med det mesta när det gäller pip och lugn och ro-träningen med Totte. Visst, jag har gjort några tabbar men jag har faktisk mest av allt tränat bra och klokt. Och jag har tänkt på TKFF.

Så i härom veckan åkte jag till veterinären. Jag har en så himla bra veterinär som alltid tänker helhet och inte bara försöker döva symtomen. Så jag beskrev Tottes ”hanhundsstress” kring löptikar, hans pipande som går up och ner, de återkommande urinvägsinfektionerna (två + en halsinfektion) och hans, som jag ser det, ångest över att jag lämnar honom i bilen eller stänger burdörren osv.

Och då säger hon med lugn och klar stämma att hon verkligen rekommenderar en kemisk kastration. Att det påslag som han har inte är bra för hälsan i längden och att den upphetsning kring tikarna som han uppvisar kan leda till problem med prostatan.

Ett litet chip opereras in under ett år ungefär, så han kan tagga ner, vi kan träna i lugn och ro och få in bra träningsrutiner utan det här störande inslaget och tills den värsta hormonattacken är över. Sedan kan man prova att ta bort det.

Och nu har jag ju haft tid att tänka på det här – det var många av er på bloggen som ju föreslog precis detta utifrån egna goda erfarenheter – och det känns väldigt bra och självklart att göra detta.

I två veckor har han haft chippet nu och jag tycker att han är lite lugnare och han piper inte på promenader, lägger sig ner tyst och fint. Men jag anar att den lilla skärpa som fanns innan är borta och istället har lite vekhet kommit fram som jag inte sett så mycket innan. Det gillar jag inte. Det är som om han är lite låg faktiskt.

Men vi tar det lugnt så får vi se hur det artar sig och vad som är vad osv. Huvudsaken är att han får det lite lugnare – och jag med…