I dessa dagar då bloggdebatterna går heta med anledning av Cesar Millans gästspel på My Dog i Göteborg så har jag funderat på varför jag håller på med klickerträning. Varför jag inte är en av dem som tycker att ”Hundviskarens” metoder känns bra och vettiga och som är beredd att försvara hans arbetssätt med kraft och ilska.

Och jag har kommit fram till att det handlar om det här:

1. Jag vill aldrig någonsin begå våldsamma, om än pyttesmå, handlingar mot mina hundar.

2. Jag vill har roligt.

3. Jag vill att mina hundar ska ha roligt med mig.

4. Jag vill hela tiden utvecklas och utmanas i mitt tankesätt.

5. Jag vill att sättet jag arbetar på med mina hundar ska vara effektivt; inlärning ska ske relativt snabbt och resultatet ska vara kvalitativt (till exempel hållbart).

6. Jag vill att grundtanken bakom träningssättet ska vara vetenskapligt bekräftat.

1: Jag har begått våldsamma handlingar mot Dacke under hans första levnadsår, då jag inte visste bättre. Jag mådde fruktansvärt dåligt då jag gjorde det. Fortfarande kan han bli väldig ängslig när jag blir arg, trots åtta år av träning då jag inte varit våldsam mot honom. Det får mig fortfarande att må dåligt. Finns det någon som vill träna/behandla sin hund på ett sätt som får den eller en själv att må dåligt?

2: Jag har en härlig elev som tränat traditionellt med korrigeringar och belöningar i kombination i 15 år. Nu säger hon (efter att ha blivit klickertränare): ”Förr när jag tränade hund så var jag på så dåligt humör. Nu är jag på så bra humör och skrattar under träningen.”

3: När mina hundar är glada så är jag glad. Att ha en hund som tigger om att få komma ut på en lydnadsplan för att leka (dvs träna) är fantastiskt!

4: I allt jag gör så söker jag utveckling. Så jobbar jag också i mitt ”ickehundliv” som utvecklingsledare. Att vara på jakt efter förbättringar och se hur bra det blir när förbättringar görs är det roligaste som finns. Att fundera och klura och testa. Det gör att jag utmanar mina egna föreställningar om mig själv och min omvärld nästan hela tiden vilket för mig innebär att jag nästan blir vaccinerad mot stagnation, slentrian och enfald. (Hoppas jag!)

5: Men jag är också lat. Jag vill ha resultat, saker och ting måste fungera; det kan gälla i vardagen och det kan gälla till exempel om jag vill prestera något särskilt till exempel på en tävling.

6: Det sköna med att arbeta med metoder som är vetenskapligt förankrade är att det finns belägg för att det jag gör fungerar – inte bara på mig och min hund. Det är mao inte något som en eller ett par personer snott i hop genom att lägga pannan i djupa veck och sedan salufört som en sanning. Utifrån denna stabila grund kan jag påverka utvecklingen av metoder och arbetssätt genom att vara kreativ och ”freebasa” och köra i diket ibland men alltid återvända till huvudvägen om det skulle bli skumpigt och slingrigt på den inslagna vägen.

Därför har jag valt klickerträning och därför har jag ett integrerat klickertänk i all min samvaro med mina hundar. Jag har inget behov att med kraft och ilska försvara det men om du är nyfiken och beredd att utmana ditt sätt att tänka och göra så är du jättevälkommen att hör av dig.

Och med detta vill jag önska alla elever, träningskompisar, bloggläsare och canisinstruktörskollegor ett gott slut på 2010!

PS: Förresten finns det fortfarande plats kvar och tid kvar att anmäla sig till nästa års Klickertränarutbildning, även andra kurser har platser kvar. Välkomna! DS