Något jag tycker hör till det allra svåraste när det gäller hundträning är att hantera frustration. Det är en paradox eftersom klickerträning bygger på en viss frustration: Hunden vill ha sin belöning och lönar sig inte ett beteende så provar den ett annat. I detta val finns ju troligtvis ett mått av frustration med. Frustration behöver alltså inte vara av ondo.
Men så kan det ju som bekant bli för mycket av det goda.
Totte har från första början haft en låg tröskel när det gäller frustration, men jag måste ständigt påminna mig att det – generellt – har blivit MYCKET bättre.
Häromdagen fick han dock ett fullkomligt frustrationsspel och ställde sig och började råskälla på mig, han lät mycket upprörd. Det är numera väldigt ovanligt att han ballar ur på det här viset så jag försökte fundera över vad det var som hände och varför.
Vi tränade stimuluskontroll och jag blir inte klok på den träningen. Ibland går den så himla bra och ibland så KAN han bara inte skilja på snurra och lägg eller stå och snurra vilket ju sannerligen inte verkar vara så lättförväxlade ord. Jag vill prova att belöna på ett annat sätt än jag gjort förut (med godis) och studsade istället en boll som belöning. Min idé vara att han skulle ha lättare att skilja på kommandona och verkligen höra dem om han fick ”lösa ur” i den lilla bolleken först.
Det gick väldigt bra inledningsvis med sitt och lägg men så kom vi till stå och då la han sig istället och fick ingen belöning, han fick göra om men gjorde fel igen och sedan bara ställde han sig och skällde på mig.
Jag tog en kort paus. Min analys var att 1, jag hade ändrat förutsättningarna på den här leken genom att belöna med boll vilket jag aldrig gjort förut och det ledde till kortslutning 2, han kan fram för allt inte ordet stå tillräckligt och kanske inte heller snurra så bra som jag trodde, jag måste öva dessa ännu mer var för sig 3, kanske drog leken igång en stressnivå som jag inte vill ha i den här träningen – jag väckte fel känsla hos honom.
Han verkar behöva tydliga ramar för att förstå vad vi håller på med. Ett lite autistiskt drag – det ska vara vissa rutiner och regler som gäller för att han ska kunna fungera. Hundar är ju olika! Jag har länge tänkt att allt det här kan jag säkert träna bort men Totte är kanske konstituerad så att han behöver mycket ramar och regler för vårt arbete, så han vet vad vi håller på med. Jag får inte ändra för mycket på en gång för då brakar han ihop. Jag har tänkt att det är något jag gör fel (och självklart gör jag dumma saker ibland) men jag tror faktiskt inte längre att det är så mycket det som det handlar om.
Med Dacke kan jag ändra det mesta och vi kan ha halvt kaos och han bara jobbar på, provar och provar och är lika glad för det.
Alla hundar är som sagt olika och Totte verkar i större utsträckning behöva vissa rutiner eller signaler för att det ska bli bra träning. Det får mig att tänka på Maria Hagström som i varje lydnadsmoment som hunden ska utföra, förbereder den på att nu kommer DET HÄR momentet. Det gör hon till exempel genom att ställa sig på ett visst sätt, göra något med handen, titta åt ett visst håll och säga något inför att ett visst moment ska göras. Allt för att hunden ska känna igen sig, ställa in sig på uppgiften och lyckas utföra den i rätt känsla, på rätt sätt.
Jag har försökt tänka lite så med Totte också, att jag ska ställa in honom på träningen även i inlärningen. Jag har listat några framgångsfaktorer för att hålla frustrationen på en nivå där den inte förstör träningen. Eftersom detta inlägg redan är ett för långt inlägg ska jag skriva mer ingående om dessa en annan dag. Men dessa är det i alla fall:
– Förbereda träningen väldigt väl
– Rigga miljön
– Ge signaler som hjälper hunden att förstå vad vi ska göra
– Fortsätta att höja kriterierna i träningen så att utveckling sker
– Ibland fortsätta jobba sig igenom frustrationen
– Träna på självkontroll
I träningssituationen ovan där han ballade ur så tog jag fram några frivilliga ställanden, satte på kommandot samtidigt, belönade fortsatt med boll och gick sedan över i att blanda in andra kommandon. Men denna gång sa jag inte snurra och stå efter varandra och jag tränade tio klick och tog sedan paus. Han gjorde då alla rätt.
Men vad ändrade jag egentligen? Jag backade bandet lite och påminde honom om vad ordet stå betyder, det verkade hjälpa kortsiktigt. Jag tillät mig inte att träna för länge med det här nya sättet (bara tio klick) – kvalitet istället för kvantitet – vilket verkar funka som om att han orkar hålla koncentrationen. Jag sa inte de svåra kommandona efter varandra, vilket verkade göra det lättare att höra vad jag sa.
Jag tänkte att bollbelöningen skulle hjälpa honom att skilja på kommandona (en slags paus mellan dem) och jag tror fortfarande att den kan göra det. Men om jag ska ändra på en sådan viktig del i träningen så ska jag kanske fundera över hur jag kan introducera detta nya så att han fortfarande förstår vad vi ska göra.
Det kanske låter konstigt att jag inte belönat med boll förut, men det har jag inte i just denna träningen och framför allt inte de senaste fem månaderna då jag bara tränat inomhus, hemma (har varit sjuk) och bollar inomhus är inte jättebra… Men nu har jag några bollar som inte studsar så mycket så då går det.
För övrigt har Tottes lek blivit helt underutvecklad under denna långa inomhusträning, så det blir något att ta tag i. Men det är en annan historia.
Kom gärna med tankar och funderingar om inlägget på www.klickersmart.se. Känner ni igen något? Har jag missat något väsentligt? Osv…
