Förlåt för att jag skrev ett så förfääärligt långt inlägg igår, jag blir själv ganska trött av att läsa andras inlägg som är så långa och tappar ofta intresset innan jag ens börjat… Men det var svårt att hålla det kort helt enkelt. Och det hade kunnat bli ännu längre…för här kommer fortsättningen och det är också lite långt… :O)

Okej, jag har identifierat några framgångsfaktorer för att få till bra träningsstunder med Totte. Om jag har dessa på plats så slipper jag frustration. Jag nämnde dem i förra texten men tänkte utveckla dem lite till.

  • Förbereda träningen väldigt väl

Om jag tänker igenom VAD jag vill träna och HUR jag vill träna det innan jag börjar så blir allt så mycket bättre. Jag brukar skriva ner ungefär två till fem grejer som jag vill träna på, på en liten lapp, annars glömmer jag lätt. Och så tänker jag igenom vad vi gjorde sist när vi tränade dessa grejer, hur det gick och lite kring hur jag kan komma vidare i dagens träning. Sedan gör jag en slags flygande kriterieplan i huvudet. När jag väl börjar träna så anpassar jag mig efter vad som händer och är dynamisk i min kriteriesättning. Med denna planering så är jag målmedveten och tydlig. Vet inte jag var vi ska så blir det ju omöjligt för hunden att fatta det!

  • Rigga miljön

Just nu tränar jag nästan bara inomhus, i vardagsrummet, och då blir det inte så mycket riggning av miljön mer än den filt som Totte alltid pausar på. (Jag har inte en bur utan en filt som pausplats). Men utomhus kan det handla om att hålla ett bra avstånd från störningar (dvs beroende på vad fokus i träningen är så är vi nära eller långtifrån), att rikta hunden åt ett visst håll för att underlätta för den att lyckas, att till exempel stå nära ett hinder som hunden ska lära sig hoppa över – samt ha det väldigt lågt – så hunden lätt kan fatta vad jag vill att den ska göra.

  • Ge signaler som hjälper hunden att förstå vad vi ska göra

En signal som jag har, som lika gärna kunde ligga under rubriken ”Förbereda träningen väldigt väl” är att jag brukar börja med avslappning inför träning. Jag vill inte börja en träning där Totte är helt uppe i varv för då kommer pip som ett brev på posten. Totte får endast sitt frikommando från filten om han ligger ner med huvudet i marken. Ytterligare en signal är att så fort jag ska ta fra helt nya beteenden så sitter jag på golvet. Jag kan göra detta även stående men vi börjar oftast sittande och det har gjort att när jag sitter så jobbar han väldigt uthålligt.

När vi tränar stimuluskontroll så har jag lärt in en liten nosdutt på handen som betyder ” nu ska du bara stå helt stilla tills mer information kommer”. Det tog bort lite frustration när Totte inte ville vänta på kommando. Jag klickar givetvis mycket för själva väntandet också. När vi ska träna ingångar ställer jag mig på ett visst sätt som betyder ”kom in vid min sida”. De här signalerna är en slags hjälper. Tro inte att vi tränar utan hjälper bara för att vi är klickertränare! Miljösignaler och våra rörelser och är ofta en hjälp. Det viktiga är kanske att inte bygga in något som målar in oss i ett hörn. ”Hjälpen” måste kunna tas med genom hela träningen eller arbetas bort.

  • Fortsätta att höja kriterierna i träningen så att utveckling sker

Kanske är den vanligaste missen man gör om man har en frustrerad hund, att sänka kriterierna. Det ger INGEN bra träning. Det lär hunden att om den till exempel piper så sänker matte kriterierna och jag får min belöning i alla fall. (Nu tror jag inte att hunden tänker så utstuderat ;O) men konsekvensen blir densamma – vi kommer inte vidare.) Jag sänker ibland kriterierna vid frustration – men jag försöker göra det medvetet och för att sedan komma vidare ganska omedelbart. Som ett sätt att få hunden med på vad vi gör. Men denna punkt behöver jag ändå påminna mig själv om i vissa situationer. Till exempel i träningen av fritt följ. Om jag bara startar honom i en tillräckligt lugn känsla så är han helt tyst. Om inte så kan han börja pipa efter några steg utan belöning. I detta fallet måste jag bryta och ta en paus, annars ramlar jag i gropen. Den ondskefulla gropen där alla kriterier plötsligt sänks jättemycket och jag börjar belöna jätteofta. Blä.

  • Ibland fortsätta jobba sig igenom frustrationen

Jag låter Totte pipa en del när vi shejpar ibland, för jag vet att han tystnar så fort han kommit lite längre i träningen och har fattat vad vi gör. Dock kan pipandet vara ett kvitto på att jag är INKONSEKVENT i träningen. OM jag börjar klicka lite för allt möjligt som gör att Totte inte kan dra några slutsatser av klicket – då tränar jag dåligt och det talar han om för mig. Då får jag bara skärpa mig och träna bättre. Någon gång händer det att han bara lägger sig ner med huvudet i marken och piper, som om han fått kortslutning i hjärnan. Då gäller det att fästa blicken på en fast punkt, andas och stå ut. Tills han gör något som löser ut honom ur den situationen. Då belönar jag den rörelsen. Sedan jobbar vi vidare.

  • Träna på självkontroll

Att vänta, att behöva hålla sig själv i skinnet för att få det han vill ha, är en väldig bra träning för en otålig eller frustrerad hund. Huvudet i  backen för att få träna är en sådan sak. Kvalitetssäkring av olika moment genom att utsätt det för frestelser och störningar är jättebra. Lärdomen blir: Håll i hop dig så får du det du vill ha. Jag tror att om man tränar detta mycket med sin hund i olika situationer så går det att generalisera till andra situationer. Hunden lär sig att stå ut med en hel del frustration helt enkelt.

Ovanpå allt detta så handlar det givetvis om att hantera MIN frustration! Ibland blir jag frustrerad av att han blir frustrerad och det har aldrig lett oss vidare. Bäst då är att bara sluta träna faktiskt. Om jag kan tillkalla min egen klokhet så tar jag en paus, funderar på vad jag kan göra annorlunda och försöker kanske igen. Eller så gör jag något helt annat och återkommer till det som gjorde mig frustrerad en annan dag.

Oj vad jag lär mig mycket av Totte! Det är bara att tacka och ta emot…