Nu har Totte blivit kastrerad. För 1,5 år sedan när hans könsdrifter dök upp så höll vi ju alla (han och övriga familjen) på att bli tokiga (Hanhundsproblematik – vad göra!?!) men löste det tillfälligt med en så kallad kemisk kastration, ett litet chip som sattes in nacken. Det skulle hålla si så där 6 – 8 månader sa veterinären. Men det höll uppenbarligen i 1,5 år…

Jag har varit så nöjd med att Totte varit så cool sedan inmonteringen av chipet, vi har kunnat träna med löptikar utan att han gått upp i stress nämnvärt, så jag har tänkt att det var väl en övergående period som han tack vare chipet blivit hjälpt över. Tji fick jag.

För drygt en månad sedan så exploderade han fullkomligt i tikintresse (löptik eller inte) och började mopsa sig mot andra hanar, hmmm… Jag studerade detta med stigande förvåning och började återigen fundera på att göra en riktigt kastration. Det som fick mig att skrida till verket var när grannens tik började löpa i förra veckan.

Vi var liksom tillbaks på ruta ett – han satt och ylade och pep vid dörren/grinden i timmar. Det enda som fick honom lugn var om jag höll i honom. Men så fort jag släppte satte han igång igen. Vilket stresspåslag!

Ett nytt chip kändes inte aktuellt eftersom det är 6 månaders karens för tävling på det och det kändes som om vi bara skulle skjuta upp problemet igen.

Jag vet inte varför detta var ett beslut som jag drog på, men jag tror det handlar om en slags ologisk kärlek till min hund (kärlek är ju som bekant sällan logisk…) där jag vill kunna kopiera honom för han är så fin och mysig och trevlig osv… Nu funkar det ju inte så ändå så…

Nu är det hur som helst gjort och jag känner mig lättad över att ha hjälpt min vovve så han slipper få ett sådant stressbryt så fort någon löper. Det faschinerar mig verkligen att i hundvärlden är det nästan konstigt med kastration (i Sverige) men i hästvärlden är du konstig om du  INTE kastrerar din hingst.  Undrar varför det är en sådan skillnad?

De flesta veterinärer jag träffar är väldiga förespråkare för kastration. De hänvisar till aggresioner och stress och sjukdomar och olyckor kopplat till detta.

Totte mår väl inget vidare just idag, han är ganska ynklig och med tratten på blir han dubbelt ynklig. Jag har honom utan tratt så mycket jag kan – det är dessutom bäst för hans öron – och han får mycket smärtstillande. Men om två veckor kan han nog bada och simma igen, så sommaren kommer säkert bli fin på alla sätt.

Och så får vi en liten paus i träningen, det brukar alltid vara en hit! Men det gör lite ont i mig att se honom eländig, lille, lille gubben…