I onsdags var vi och tränade på den öppna träningen på GMBK, där det var ett 20-tal hundar och förare igång. Eftersom jag var där med Cecilia, som är agilitynörd, så hängde jag i agilityhörnan. På GMBK har man en jättestor apellplan och i ena hörnan trängs agilityhindren.

Det var kanske fem personer som tränade agility, resten tränade lydnad. På agilitybanan tjoade och skrek folk, det smällde i gungor, belöningar kastades kors och tvärs, hundar for fram och tillbaks som skållade råttor, taggade och lekfulla, mattarna (ja det vara bara kvinnor) tjoade och skrek  BRA BRA BRA eller GUNGAN GUNGAN GUNGAN – BRAAA.

På den stora planen var det tyst och stillsamt.  Jag såg absolut belöningar; kamplek, någon boll och en del godis. Men vilken skillnad i attityd! Det verkade urtrist att träna lydnad  – partyt var i agilityhörnan, ingen tvekan om den saken.:o)

Jag var nästan lite chockad över livet där i hörnan faktiskt. Men Totte satt förvånansvärt nog tyst och tittade på allt detta busliv, så länge jag satt hos honom. Vi tränade annars bara på att vara i bubblan, det var svårt. De första 45 minutrarna var det en kamp mellan mig och alla dofter. Korta, korta pass, begränsa hans möjligheter att nosa, ihärdig lek, klick för kontakt och smaskiga godisbelöningar.

Men sedan hände något och plötslig kunde vi jobba, röra oss över planen, göra små kedjor av nosduttar, sitt och ingångar, träna inkallningar och fjärrskiften, läggande och ställande under gång. Det fria följet gick däremot inte alls. Han började omedelbart pipa. Det tillskriver jag den svåra miljön – han var mer uppdragen och då kommer ljud i det momentet.

Jag bad Cecilia försöka störa ut honom i det fria följet. Hon och Udo gick en meter bredvid och försökte locka på Totte, Cecilia med sin gladaste och gulligaste röst. Och DET funkade! Då var han helt tyst och han lät sig inte luras. På slutet ropade hon tom på honom med hans namn men han gjorde inte mer än att kasta en blick på henne.

Detta får mig verkligen att fundera. Jag har ju kunnat konstatera att om uppgiften är tydlig för Totte, så är han tyst. Blir det tydligare vad han ska göra om någon försöker ”störa ut” honom? Det är ju ett slags omvänt lockande, och det har ju alltid funkat så bra på honom. Att koncentrera sig på en uppgift.

Hur kan jag överföra detta i inlärningen av fria följet?

Vi har verkligen gjort framsteg, jag har kunnat gå både tio och femton meter (hemma eller i andra lugna träningsmiljöer ) utan ljud. Ofta har jag då en externbelöning, en leksak, som jag efter några meter släpper. När vi gått ytterligare en bit får han ett ”varsågod”. Ibland kan vi flytta ut den här övningen till andra miljöer – men det beror på. Är miljön svår och han lite mer uppdragen så blir det för starkt med externbelöningen och då kommer ljud.

Kanske är det bara mängdträning som ska till – så att han får en chans att förstå att uppgiften är det vi gör nu och inget annat. Fortsatt rätt så hög förstärkningsfrekvens men samtidigt så variabel som möjligt…

Uj, det är svårt faktiskt.