Idag var Totte och jag tillbaks på brottsplatsen: Brukshundsklubben där han för några veckor sedan stack till skogs när han blev förbannad på min dåliga träning.
Med en liten klump i magen tog jag mig ut på apellplan fast besluten att inte låta honom få en chans att pysa iväg. Han kändes rätt fin så jag tog av kopplet (som ju annars kan fungera som en extra säkerhet) och började med att göra en inkallning och sedan några ingångar. Jag tror jag ”släppte” honom två sekunder mellan två ingångar och plötsligt såg jag den lilla cockerrumpan skumpa iväg över planen i 100 kilometer i timmen.
Jag tittade på dagens träningskompis Maria och suckade uppgivet ”jaha, nu var han förlorad”. Men efter att ha sprungit 30 meter rakt ut så vänder Totte och rusar tillbaks till mig! Fram med bästa godiset! Medan han mumsade ur påsen försökte jag förstå vad som hade hänt. Var detta ett resultat av min gå och nosa-träning – att han bröt självmant?
Jag fortsatte träningen och två gånger till gjorde han några rusningar ut mot dofter (som han först fångat med nosen så jag borde ha hunnit klicka honom för det innan han stack men jag hann inte tänka klart) men återvände lika fort till mig igen (självklart kallar jag INTE in honom i det läget utan håller tyst). Sedan tog jag en ordentlig paus och tänkte att jag måste ta kontroll på det här beteendet. Nu.
Så jag gjorde några korta pass med fritt följ där jag belönade med kommandot ”gå och nosa”. Han tog då en liten sväng ut, ner med nosen och vände tvärt tillbaks igen. För varje repetition gjorde han kortare och kortare rusningar och till slut sprang han bara två meter, vände och kom in igen.
Resten av träningspasset gjore han inte en enda olovlig rusning och jag belönade bara en enda gång till med gå och nosa, de andra belöningarna serverades hos mig.
Så fenomenalt bra!!! Detta ÄR ett direkt resultat av min gå och nosa-träning.
Men jag vet vad ni tänker! ”Finns det inte en risk att han börjar kedja detta så han börjar rusa ut för att komma in och få belöning”? Jo, visst finns det – så länge han får springa iväg utan kommando. Tricket är att jag måste vara mycket smartare när jag kommer ut på nya platser och köra gå och nosa-träningen tidigt i passet, tex innan jag kommer in på plan. Eller bara belöna med nosandet några gånger under träningen (först tidigt och sedan flytta den sortens belöning till slutet av träningspasset, idealet hade varit till allra sist).
Jag vill ju att han ska tänka ”träna med matte är himla kul för då får jag springa och nosa på alla härliga dofter” INTE ”hm, nu ska vi se när jag kan smita från träningen så jag kan nosa på alla dofter”.
Maria, som hade med sig sin nya familjemedlem Figge, fem månader (ännu en urtrevlig liten kelpie, det bara dräller av dem!) sa något så fint och klokt att jag nästan blev lite rörd. När jag sa att jag fått jobba en del med att hålla undan min prestationsångest eftersom jag tycker att allt tar sådan tid med Totte – samtidigt som jag ser träningskompisar som allt verkar gå så enkelt för – så sa hon att han har så många fina grunder att han kommer bli en jättefin senior.
Så klokt! Han verkar ju ha en lång startsträcka men han har verkligen massor grunder som jag ju någonstans vet är fina och som snart kan tas vidare. Vad skönt det var att få den speglingen av en person som inte sett Totte sedan han var valp. Och Maria vet verkligen vad det innebär att inte ha en räckmackehund (hon har haft flera och jobbat envist och målmedvetet, ett steg i taget).
Det är så lätt att bli impad av de som startar och snabbt går vidare med väldigt unga hundar. Det blir i alla fall jag!!! Och jag skulle gääärna vara en av dem :). Men nu har jag inte en sådan hund så då gäller det att fokusera på den hund jag faktiskt har.
Maria sa också att hon tyckte att vi såg ut att sitta väldigt tätt ihop (jo tack, på gott och ont…) och att han svarar på minsta lilla signal från mig precis som jag svarar på signaler från honom. Till exempel såg hon att när jag började det fria följet forcerat med lite snabbare rörelser så började han pipa nästan direkt. När jag var lugn var han tyst i starten. Braaa iaktagelse!
Sedan tyckte hon det var så skönt att se hur jag, när Totte piper, bara sätter mig ner helt lugnt och klappar honom. Jag gör ingen stor affär av det utan fokuserar på att lugna ner honom och lugnar då även ner mig själv.
Det är så bra med bra träningskompisar! TACK Maria!
Totte har månne en del knasigheter och allt är inte helt enkelt men jag tycker ju att han är underbar och vill ju inte för allt smör i småland byta ut honom!
Idag skällde han dessutom inte ut mig mer än en gång, precis i början av träningen ;o).
Ser ni? Det ljusnar vid horisonten.
Åh jag blir alldeles rörd av att läsa! Måste få träffa dig och Totte någon gång :)
Haha, ja det måste sett komiskt ut! Eller om man öppnade hallgarderoben hemma under vintersäsongen och hittade säckar med löv som jag lagrat :-) ser mycket fram emot clinicen, skall bli väldigt intressant och roligt att ses!
Åsa! Jag pratar ofta om dig och din schäfer – så fort jag ska prata om belöningsutveckling. Historien om hur du kom till träningen med påsar fulla av löv är en underbar historia! Det ska bli jätteroligt att träffa dig nästa vecka på clinicen. Jag tränar gärna ihop någon dag också.
Så roligt att läsa om din och Tottes framgångar! Jag har ju också haft en ”inte räkmackehund” som jag fått jobba mycket med, det är allt kämpigt ibland – men man lär sig otroligt mycket!
Vill ni ha sällskap i lydnadsträningen av mig och min nya unghund Mio är vi jättegärna med! Träningskompisar är väldigt bra som sagt, och det vore roligt att träna ihop med det gamla klickergänget igen! :)