Och ibland så tar orden bara slut. Livet anfaller obarmhärtigt. Jag är inte måltavlan men jag står bredvid och ser och känner. Jag blir stående mitt i steget, på ett ben, vinglandes.
När en vän blir sjuk till exempel.
Hundträning blir plötsligt ganska… ointressant. Rätt mycket annat med för den delen.
Å ena sidan.
Å andra sidan; en fin dag med hundtränande vänner och bekanta, inspiration och kunskap och hjälp av en av de bästa. Skratt och uppriktig värme. Och det känns lite lättare igen.
Men livet är sannerligen inte alldeles enkelt. Och hoppet lämnar mig inte.
