Den viktiga ställtiden

Jag har kommit på en grej som jag gör rätt bra. Jag vet inte riktigt när jag började med det men det har varit under den ack så lärorika resan med Totte och hans ljudande som det har utvecklats. (+ att jag parallellt med den resan går igenom en personlig förändringsprocess som bidrar till att jag sakta, sakta börjar tänka och göra på ett annat sätt).

Jag är absolut inte bra på det hela tiden, men jag lär mig som sagt sakta men säkert och jag är i alla fall medveten om det – vilket är det första steget i en förändringsprocess. Nå, vad gör jag då?
Jo, jag lägger inte ställtid i träningen.

Ordet ställtid kommer från den tid då bonden brukade jorden med hjälp av hästar. Ställtiden var den tid då hästen stod uppställd och blev avselad efter utfört arbete på fältet. En stund för både häst och bonde att samla sig och landa efter dagens arbete.

När jag läser om stress så återkommer det här temat på olika sätt. För att minska stress är det bra att ha ställtid mellan dagens olika händelser och aktiviteter. Till exempel är det (ur stressynpunkt) ingen bra ide´att kasta sig från jobbet med andan i halsen, sitta i telefon hela vägen hem och när man kommer in genom dörren kasta sig över vardagens göranden. (Hallå?!? Någon som känner igen sig? ;o)) En bussresa eller cykeltur kan ju funka bra som ställtid så länge man inte sitter och gör annat, pratar i telefon osv.

Ställtid är att skapa utrymme kring de olika saker du gör. En paus. En stund för reflektion eller möjlighet att bara lugna ner sig lite, om det behövs, så att man sedan kan byta fokus och göra något helt annat.

Idag när träningslusten dök upp, oväntad som gubben i lådan, kom jag på att jag har börjat att pausa på två sätt i träningen. Det ena sättet är mitt i träningen då jag bara sätter mig med Totte och har honom i knäet eller intill mig och bara… sitter. Och tittar lite på naturen eller så.

Det andra är att jag börjar bli bättre på att låta moment bäddas in i stillhet. Innan jag ska starta ett moment och Totte är vid min sida, så står jag stilla ganska länge. Totte ska då sitta tyst och stilla vid min sida, med fokus på mig. Känslan ska vara lugn. Detta verkar hjälpa oss att inte blir hetsiga :o).

Dessutom slutar jag ofta momentet på samma sätt. Jag slutar med stillhet och lugn innan belöningen kommer. Den träningen började jag först och främst göra för att få in det tävlingsmässiga i momentet. Ett moment slutar ju inte – tex som i inkallningen – med att hunden kommer in vid din sida och inom två sekunder löser du ut hunden. Nej, du ska ju faktiskt vänta på att tävlingsledaren säger att momentet är slut innan du gör något annat.

För mig var detta otroligt stressande ett tag. Och även för Totte. Jag stod spänd som en stålfjäder och väntade på att han skulle börja pipa om han inte fick belöning fort nog. Vilket ju så klart gjorde att han pep… Nu försöker jag istället tänka precis tvärtom. Jag tränar att Totte lugnt ska sitta vid min sida och bara… sitta. Det blir en del av alla de delar som jag tränar i ett moment. Jag övertränar och överdriver den tiden så att det alltid kommer bli kortare tid på tävling.

Idag kände jag själv hur lugn jag själv har blivit av den träningen! Och då kom jag att tänka på det där med ställtid. Det blir skönt att tänka på det som en slags ställtid – vi är färdiga med arbetet (i det specifika momentet) och kan varva ner lite innan vi går in i något annat.

Och träningen var för övrigt både rolig och bra idag. Totte är hur pigg och glad som helst. Några grejer misslyckades totalt men jag blev inte upprörd utan tänkte bara ”hm, intressant, vad gav det här mig för information?” Och andra saker gav mig bara kvitto på att vi är på rätt väg – det tysta fotåendet till exempel.

Klick och belöning till mig idag alltså!

Vila efter träning