Så kom den då till sist. Den där dagen som jag fasat för i år. Dagen då den stora svarta lämnade oss.

Lördagen för två veckor sedan vaknade vi på morgonen av att Dacke låg i sin säng och skrek rakt ut. Mitt hjärta höll på att stanna av skräck. Han var stel som en pinne och ville inte röra sig. Jag lyckades pilla i honom ett morfinpreparat jag har hemma och efter en kvart lyckades vi få upp honom på benen. Han ville då inte stå på höger framben. Hela kroppen var spänd och halsmusklerna vibrerade. Jag gav honom försiktig massage och mer smärtstillande och lät dagen gå. Han var väldigt stillsam. Han sökte upp mig och ville bli masserad, eller låg helt stilla på sidan.

På söndagsmorgonen var han fortfarande inte särskilt mycket bättre så då åkte vi till Blå Stjärnan i Borås. De kunde inte göra så mycket mer än skriva in honom och ge honom omedelbar permission. Vi skulle återvända på måndagsmorgonen då en ortoped skulle titta på honom. När jag lämnade honom där på måndagen var han nästan sitt vanliga charmiga jag, hälsade glatt på veterinär och skötare och travade glatt iväg med djurskötaren. Han var stel och lite halt men inte farligt.

På eftermiddagen ringde veterinären och sa att Dacke fått skelettcancer. Tumören sitter i axelleden. Det finns inget att göra. Det kan vara oerhört smärtsamt och han kan leva ett litet tag till med smärtstillande. Men det handlar inte om månader utan om dagar eller möjligen veckor, sa hon. Jag bestämde mig omedelbart där och då att han aldrig skulle få behöva uppleva lördagens smärtor igen.

Efter att ha gråtit hejdlöst resten av dagen åkte vi och hämtade honom, nu med ett nytt recept på smärtstillande utskrivet.

Dackes sista dagar var jag hemma med honom. Det gjorde mig lugn att vara i närheten, hela tiden se och höra hur han mådde, kunna sitta i soffan där han låg utsträckt och sov med nosen mot mitt lår.

Det blev fina dagar. Jag ansträngde mig för att göra vanliga saker, att vara glad, ge massor av kärlek, klappar och så klart pepparkakor (som han älskar) och allt annat gott som han gillar.

Den smärtstillande medicinen fungerade över förväntan, han var både busig och glad.

De här dagarna lyckades han dessutom göra några av sina absolut favoritsaker; jaga en katt (!) – jag tappade kopplet, slita sönder en av mina strumpor, äta ett jättestort märgben, hitta en boll att ta med hem på en av våra korta promenader (han hittar bollar att ta med hem varje vecka :o)) och sedan leka med den och därefter döda den, leka favoritleken ”spindeln kommer närmare”, få massage, få träffa några av sina favoritmänniskor… Och som pricken över i:et sno en macka ur handen på vår något förvånade, nya granne, sekunden efter att jag hälsat henne välkommen till kvarteret, host, host…

Jag har försökt gråta endast när han inte ser, som i bilen, eller när vi är i olika delar av huset. Att jag gråter gör nämligen Dacke väldigt orolig. Bara jag ändrar tonfall det minsta mot ledset eller lite upprört kommer han sättandes med en rynka mellan ögonen, viftar och viftar på svansen och buffar på mig, sätter sig i knäet eller står tätt intill.

På fredagen, mindre en vecka från att han fick så där ont, så lät vi honom somna in på vårt vardagsrumsgolv, tillsammans med de tre människor som älskar honom mest, matte, husse och originalhusse. Jag hade hans huvud i mina händer. Han hade hela morgonen gått omkring med sin favoritleksak i munnen, busat med den och vaktat den. Han la den bredvid sig och märkte inte ens den första sprutan med lugnande. När han slumrat till fick han sömnmedel och då slutade han bara andas.

Nu känns det ungefär som att jag har förlorat en kroppsdel. Det gör fysisk ont, det är förfärligt. Som ett tandläkarbesök som aldrig gå över. Vi måste bara igenom det. Men det är så tomt. Och så otroligt svårt att förstå. Han var så levande och glad och en sådan stor del av mitt liv och nu finns han inte mer.

Vi försöker vänja oss vid en helt ny vardag och det är först nu när han inte är här som jag fattar hur närvarande han var, i nästan allt vi gjorde. Jag saknar honom något så fruktansvärt. Tack o lov att vi har Totte – solstrålen – annars hade jag blivit galen.

Bäst de där dagarna vi fick tillsammans på slutet, var att bara sitta i soffan med honom och känna hans andetag, försöka se mig mätt på honom, stryka de där overkligt lena öronen, höra hans välbekanta ljud. Jag är så innerligt tacksam över att få ha levt en tid med denna fantastiska hund. Jag vet att tiden är sorgens vän, när det gått en liten tid kommer tomheten fyllas med glädje och de fina minnena som vi har med honom.

”Man har aldrig tråkigt när Dacke är med” sa en kompis en gång. Och många gånger har jag skräckslagen tänkt att den galna hunden som totalt verkar sakna förmågan att göra risk- eller konsekvensbedömningar kommer inte få ett långt liv…

Men det fick han! Tio år och åtta månader nästan på dagen.

Våra sista dagar ihop hade jag gott om tid att tänka på allt roligt och knasigt vi gjort ihop. Jag började skriva och det blev några brokiga nedslag i vårt liv tillsammans, med många skratt:

Otal är de gånger då han har kastat sig utför stup eller gjort halsbrytande manövrar eller för den delen ätit konstiga saker. Som den där gången då han svalde tre grillspett med kött på. Spetten var av trä och jag stack ner handen och halva armen i halsen på honom och drog upp dem. Trodde jag. För fem dagar senare går hunden ut och kräks upp ett en decimeter långt, rakt och fint träspett…

Många gånger har jag grävt i den hundens hals… Och han fann sig alltid i det. Överhuvudtaget kunde jag göra allt med honom. Om det var något som han verkligen inte ville kunde jag prata honom igenom det. Många veterinärer och djurskötare – det har ju tyvärr blivit en del genom åren – har berömt både mig och honom. ”Vilken fantastisk hund du har och vad fint du jobbar med honom” kunde de säga. Som när jag lyfter upp honom på röntgenbordet och ber honom lägga sig på sidan, han gör det, med ögonen fästa i mina – ”menar du verkligen detta matte” – och jag behövde bara uppmuntra honom lite så accepterade han det. Men det var bara jag som fick göra så. Det var också bara jag som fick öppna munnen på honom – åt veterinären – som sedan kunde ta över. Annars ville han inte utan rottweilermullrade surt.

Vissa hundar har begåvats med en personlighet som utmärker sig lite över de andra. Jag är ju så klart partisk :o) men det är så många som sagt saker om Dacke så jag förstår att han berört även andra. Som Åsa skrev på en lapp när hon sovit över hos mig och på kvällen fått passa Dacke och Totte. Totte var en oemotståndligt söt valp vid det laget. ”Totte är söt men det är Dacke som verkligen fångat mitt hjärta, han har väldigt speciell den hunden”. Eller som någon annan sa ”om hundar har humor så har Dacke det”.

Och förutom den där personligheten så var han ju också en sådan där multibegåvning som jag önskar att jag varit bra nog att kunna ta hand om. ”Vad mycket han kan” sa husse häromdagen. Ja, det stämmer! Stoltast är jag över barnsöket. Men allt som handlade om dofter var ju hans grej. Borttappade mobiltelefoner, nycklar och barn – det var hans specialitet.

Jag vet att det fortfarande berättas historier om ett av hans bästa barnsök någonsin på Hundcampus. De hade gömt ett barn i ett kök på baksidan av ett garage. Det var en liten bebis som satt i sin bilbarnstol. (Mamman stod två meter ifrån bebisen men på utsidan av garaget och kunde se sin bebis genom ett fönster hela tiden, jag tror bebisen sov, den var tyst i alla fall, ingen fara för bebisen alltså :o).) Ett fönster var öppet med en liten, liten springa. Jag visste inte var barnet var gömt och började söket i ett skogsbryn vid en åker. Dacke var vid det här laget verkligen skicklig på att leta upp var vinden kom ifrån och kunde söka av hela det stora fältet genom att bara springa längs ena kanten för att konstatera att där var inga barn. Han ringade snart in garaget och cirklade in mot fönstret. Doften hade trillat ner på marken, så han följde den upp för väggen och ställde framtassarna på fönsterblecket och drog ett djupt sniff med nosen mot fönsterspringan. Men där gick det ju inte att komma in. Så vad gör den smarta hunden? Jo han letar upp var dörren är, smäller på den med tassen och tittar uppfodrande på mig. Jag öppnar och han drar nosen längs med trösklarna på dörrarna där inne och slår återigen på en dörr – den in till köket. Där rusar han fram till bebisen som sitter i sin stol på köksbänken. Jubel och applåder! Det var fantastiskt att se hur han löste det, alla närvarande var väldigt upprymda.

När jag lärde in barnsöket så tränade jag hemma med traktens dagisbarn för att sedan åka till Hundcampus en gång i månaden och bygga på vår utbildning. Stunderna med dagisbarnen var fantastiska. Det kunde komma med barn som var lite rädda när vi gick ut men som när vi var på väg hem bråkade om att få hålla i kopplet och gå nära Dacke, med en hand på hans rygg. Jag har varit med om att träna med riktigt rädda barn, då sittandes i ett tryggt föräldraknä. ALLTID var barnet tryggare och modigare när vi tränat klart. Trots att det fått några riktiga våta Dackepussar mitt i ansiktet.

Tävlingar är däremot inget vi ägnat oss så mycket åt. Vi har bara gjort en handfull starter. Dacke har nog haft de flesta åkommor man kan ha, inklusive en allvarlig skada i ligamenten på samma ben som han nu fick en tumör i. Det året koppelpromenerade vi i åtta månader. När inte han var krasslig så var jag det, så det ville sig inte riktigt på det planet. Fast när vi väl startade var det vinst eller fiasko. Gråskalor har aldrig varit Dackes bästa gren…

Första tävlingen någonsin vann vi med hästlängder och när han debuterade i spår åtta år gammal så blev vi uppflyttade och kom trea fast lydnaden inte alls var i närheten av vad han kunde prestera. Domaren sa ändå så fantastisk fina saker om honom och att han lätt platsade bland elithundarna. Jag var så stolt men gladast var jag att han då var frisk och att vi kunde göra den där starten.

Bäst minns jag nog ändå den gången vi skulle starta på en kvällstävling. Strax innan det var vår tur såg Dacke att de la ut vittringsapporter i klassen som gick bredvid vår. Jag såg hur hans hals liksom blev som en giraffs… Att apportera är ju något av det bästa som finns. Vi hann ändå gå säkert fyra meter fritt följ innan han stack, hoppade över stängslet och in på den andra banan där en mycket förvånad dobberman mötte honom. Världen höll andan när de båda hundarna frös mot varandra och innan jag klarat att forma mina torra läppar till en vissling. Vittringspinnarna var dock borta redan så Dacke valde att lyssna, seglade galant över staketet, gjorde en halvhalt vid domarens fötter, plockade upp en apport och kom in till mig… Söta, knäppa, härliga hund.

Två gånger har jag hämtat honom i restaurangkök, då han mitt i ett träningspass kommit på att han behövde följa upp den där doften som han nyss kände. Ena gången var på MH:t då han mitt under momentet lek med figurant släpper leksaken och – till allas förvåning – springer i väg rakt in i klubbstugan där en kvinna stod och stekte hamburgare till lunchen. Hon såg något förvånad ut när jag kom flåsande efter för att hämta vovven som var halvägs uppe på köksbordet… Andra gången var i Trondheim på en parkeringsplats vid ett motell. Dacke tvärvänder plötsligt, rusar in på motellet, rakt igenom matsalen och in i köket där en orädd servitris tar tag i halsbandet och lämnar över honom till mig…

Att springa in i folks hus eller lägenheter har också varit hans specialitet. En öppen dörr betyder outforskad mark med många spännande möjligheter! Alltså har både husse och jag rusat efter honom in till folk som vi överhuvudtaget inte känt. Bäst minns jag när han sprang in till grannarna till mina föräldrar, genom deras altandörr. Mannen i huset låg i soffan och såg inte att Dacke kom in. Han såg bara mig, när jag slet upp deras dörr och sprang rakt in – ”ursäkta – ursäkta – ursäkta men jag har en hund här inne” – och så hörde man ett skrik tätt följt av ett hysteriskt skratt inne köket… Själv var jag mest fokuserad på att rädda deras middag alternativt barnens hamster från att hamna i käftarna på min hund.

Dacke blev vuxen först när Totte flyttade in. Då var han åtta, så det kanske var på tiden ;o). Men han behöll sin lekfullhet in i det sista. Jag tror jag har skrattat åt honom nästan varje dag. Och visst, en hel del tårar och för den delen irritation till exempel när han målmedvetet och självklart valt sin egen väg har det blivit också. Shit, vad irriterad jag kunde bli. När han envisades med att leta upp varenda jävla kattbajs på promenaderna till exempel. Eller rulla sig på en död orm – en annan favorit.

De första åren med Dacke var minst sagt krävande. Jag kunde inte det jag kan idag och fick mer hund i händerna än vad jag riktigt klarade av. Dacke var extremt utåtriktad och världens mest nyfikna. ”Jag tror aldrig att jag träffat en sådan nyfiken hund” sa Fanny när vi gick kurs för henne – då han i och för sig var åtta år…

Eftersom Dacke tyckte att träna var det bästa som fanns redan som valp och unghund så tränade vi. Och oj vad vi tränade. Jag började med räddningsträning, vi spårade, gick lydnadskurs efter valpkursen och började klickerträna. Efter ett tag blev det bara för mycket.

Dacke blev väldigt stressad och försökte på olika sätt tala om att det blev för mycket av det goda. Till exempel genom att helt sonika sätta tänderna i mina armar. Ett tag såg jag ut som om jag systematiskt misshandlades, med blåa och gula och såriga armar. Till slut fattade vi att vi borde ta en paus. Så det blev ingen träning alls, förutom vardagslydnad och lite spår på nästan ett år. Och då slutade han bita mig.

Under den här tiden var jag stundtals förtvivlad och visste inte hur jag skulle agera. Jag lyssnade på fel personer ett litet tag, som sa att han var en alfahanne och att jag måste vara en tydlig ledare och lägga ner honom på marken och trycka ner honom tills han var lugn. Jag gjorde det några gånger fast det skrek inom mig att det var fel. Han ”gav sig” och när jag släppte upp honom sprang han upp och undvek mig sedan. Det tog tid att läka de såren som de, ändå enstaka, övergreppen gav. Fortfarande när jag blir väldigt arg så blir Dacke väldigt stressad, på ett sätt som jag tror delvis handlar om att han minns min ilska då – man blir lätt lite irriterad av att han en rottweiler hängande i armen, kan jag säga. Och jag var väldigt frustrerad under en period då. Men när jag tack o lov började lyssna på vettigare människor och då klickervärlden öppnade sig allt mer för mig, så började en relation byggas som jag undrar om jag någonsin kommer ha med någon annan hund igen.

Jag vet att han har litat på mig till 100 procent. Jag har kunnat läsa honom i nästan alla situationer och han har läst mig med stor känslighet.

Och det är så här jag kommer minnas honom; stark, smart, lekfull, stolt, känslig, full av kraft, liv, bus, energi och egen vilja. Min stora, stora vackra svarta. Mitt livs hundkärlek. Det har varit en otrolig resa.

Och nu är den över.