Min filmkamera har gått sönder! Gråt och tandagnisslan! Men jag har mig själv att skylla.

Häromveckan tog jag med den ut för att filma min ”spring-rakt ut-träning” (rutan). Det vara bara det att det ösregnade och blåste halv storm. Det var ett vanvettigt roligt träningstillfälle för Totte mådde kalasbra och vi lekte som tokar och hade ett väldigt effektivt träningspass på kanske 20 minuter. Som jag filmade.

”Elektronik och vatten är sällan en jättebra kombo” sa husse L lakoniskt när jag förvånat undrade vad som hänt med min halvdöda kamera. Halvdöd, för jag kan få igång den om kontakten är i väggen men det går inte att filma och inte att stänga av den… (Och nej – träningspasset fastnade inte på film, tyvärr).

Så häromdagen tog jag med min (digitala) systemkamera ut för att filma med den. Den har högre upplösning så egentligen är den bättre. Men min lilla filmkamera var mig så kär; den var så liten och nätt att jag kunde ha den i fickan – det är ju lite svårt med systemkameran.

Hur som helst så upptäckte jag att den här kameran får med mycket mer i bild :) så jag kan dels vara närmare utan att man bara ser mina skor och Tottes tassar och dels får jag tänka på att inte gå för långt bort. 20 meter bort så ser jag ut som en prick vid horisonten, typ. Tidigare var jag ju tvungen att ta ut lite avstånd för att få med oss på bild. Den här första filmen blev därför inte så kul; vi harvar runt som två prickar lite väl långt bort.

Men jag råkade få med en liten situation där vi löste en plötslig störning ganska bra, så jag gjorde en 1-minutsfilm om det: