Igår träffade vi Dackes syster Disa och hans syster Ruffas son-son; Kalle.

Det var alldeles märkligt att träffa Kalle för han var så lik Dacke! (Det lustiga var att när jag skulle hitta bilder på Dacke som visade deras likhet så var det lite svårt. Men om ni tittar på bilden längst upp i sidhuvudet på bloggen, så ser ni att de har samma uttryck.)

KALLE:

 

DACKE:

 

 

Fast de var inte så lika i kroppen. Kalle är mycket högre och längre:

Däremot hade de väldigt lika temperament. När Dacke var fyra (som Kalle är nu) så var han också så där ivrig och studsig och glad och härligt social. Vid närmare eftertanke så var ju Dacke rätt mycket sådan hela livet :o) fast han lugnade sig lite med studsandet och det ivriga gnällandet med åren.

Jag och Dackes husse L har svår rottweilerabstinens, eller mest Dackeabstinens, men att få klänga lite på Disa och Kalle var verkligen trevligt. Disa var så klart också jättesocial och trevlig och körde in huvudet mellan knäna för att bli kliad på rätt ställe. :o)

DISA:

Vi var ute i obygden och la spår tilll vovvarna. Jessica och Conny som äger Disa och Kalle har även en liten västgötaspets som är sju månader och heter Zlatan. Det var dessutom ytterligare en trevlig rottis med, så fem spår blev utlagda i det frostnupna landskapet.

Jessica la ett jättekul spår till Totte. Jag bad om ett med många vinklar, minst nio, och jag fick så jag teg. ;O) Jag slutade räkna vid tolv vinklar… Dessutom la hon ut sex naturpinnar och en snusdosa med snöre i plus en snusdosa som slut. Spåret var drygt 400 meter långt.

Totte löste det jättefint. Efter att ha kollat av en fläck vid spårstarten så gled han i väg på sitt vanliga dammsugande sätt rakt in i spåret.

Jag lät spåret ligga i 1,5 timmar, vilket är kortare än jag brukar. Jag har nyligen gått ner från tre timmar till två. Uppenbarligen är han redo för kortare liggtid utan att det gör honom vimsig och hetsig – vilket ju tidigare skedde. Det var i och för sig vindstilla men ändå. Han tog fyra pinnar av sex. En galopperade han rakt över i allldeles för högt tempo men en missade vi helt. Men de andra pinnarna var det riktigt intressant att se hur han hanterade!

Jag har aldrig lagt ut naturpinnar förut. De är ju nästan omöjliga att upptäcka för naturen är ju full av pinnar :O). Det var så tydligt att Totte inte såg dem men att han kände att det var något här… han cirklade runt i allt snävare cirklar med näsan fullt påslagen så där så att det kluckade, tills han till slut fick tag i pinnen. Det verkade betydligt intressantare för honom att stanna upp och faktiskt LETA efter pinnen än de där tråkiga färdigsågade pinnarna som ju han uppenbarligen både känner doften av och ser men galopperar över. Så nu ska vi lägga naturpinnar ett tag och se om det kan hjälpa till att öka hans intresse för att plocka pinnarna.

Snusdosan med snöre kunde han leka med när vi hittade den, fantastiskt bara det, han som ogärna vill leka i spåret.

Mot slutet tappade Totte spåret i en väldigt svår vinkel som först gick lite åt höger och sedan tillbaks 90 grader åt vänster (det dök upp ett kärr som Jessica inte kunde klafsa igenom :O)). Han höll på i säkert fem minuter för att hitta spåret. Han slog i cirklar, han sökte sig bakåt i spåret och till slut tog han om det säkert 50 meter från där han tappat det och detta trots att både jag och husse då trampat över det flera gånger. Och denna gång klarade han vinkeln och vi kunde avsluta.

Det bästa med detta var ju att jag inte hade en aning om var spåret gick. Jessica berättade det efteråt. Så jag kunde inte styra honom utan fick lita på att han försökte lösa det. Och som han löste det! Lilla duktiga hund, inte skulle han ge sig inte. Jag älskar att han är sådan i spåret!

På kvällen åkte vi till Göteborg och firade nyår med några vänner. Totte stod en stund i altandörren tillsammans med oss och kikade på nyårsfyrverkerierna, sedan återgick han till att försöka komma åt chokladkakan som stod på köksbänken och frestade…