Den där promenaden jag tog dagen efter att vi besökt akupunktören har gjort mig väldigt betänksam. Troligen mådde Totte väldigt bra, troligen var han smärtfri som ett resultat av behandlingen. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett honom sådan faktiskt.
Han hade en väldigt kraftfull energi, han rörde hela bakkroppen på ett nytt sätt, liksom tryckte av i nedtrampet och knäna var mycket mer framåtriktade (han har en tendens att falla ut med knäna och vobbla lite). Och han var galet, galet pigg.
Kan det ha varit så att han helt enkelt var smärtfri?
Det är en halvjobbig tanke. För det betyder ju i så fall att han nästan jämt går runt och har mer eller mindre ont.
Det här såg jag dagen efter akupunkturbehandlingen:
– Han gick bättre med bakbenen och såg starkare ut i bakkroppen.
– Han var full av energi.
– Hans röda ögon hade blivit betydligt mindre röda för att sedan bli normalrosa.
– Färgen på avföringen blev brun istället för gul eller grön.
Konsistensen fortsatte att vara dålig. Akupunktören sa att jag borde se en liten förbättring inom tre dagar. Det gjorde jag inte när det handlar om konsistensen. Så på den fjärde dagen började jag ge penicilin (Flagyl) som jag ju haft i beredskap sedan i förra veckan.
På den andra dagen av penicilinet (idag) var han återigen väldigt pigg och hade mycket energi, inte lika mycket som precis efter akupunkturen, men klart noterbart. Magen fortsatte vara lös men jag räknar iskallt med att det ska räta upp sig inom två dygn.
Akupunktören tyckte att jag ska fortsätta med de mediciner som jag ger och så vidare, hans inställning är att det inte är antingen eller utan de olika medicinska skolorna kompletterar varandra. Det låter bra tycker jag. Nu kommer Totte förhoppningsvis få en bättre mage vilket kommer höja hans grundläge något – och utifrån det kommer han få en ny akupunkturbehandling.
Jag har den senaste veckan börjat ändra inställning till Tottes sjukdom. Innan har jag låtit allting rulla på som vanligt, fast tagit stor hänsyn till hans dagsform så klart. Men nu börjar jag känna att han just nu är så sjuk att jag nog borde pausa det mesta som handlar om träning. Det är så lätt att hamna i en slags tillvänjning; ”NU är han ju rätt ok, han kan inte träna mer än en kvart men då funkar det ju” osv. Eftersom försämringen har kommit gradvis så är det lätt att bli blind för den. Klart obehagligt.
Det var allt för stor skillnad på honom häromdagen och en ”vanlig” dag; om det är så pigg och stark han är då han mår helt bra, så är de andra ”normala” dagarna faktiskt för dåliga.
Tyvärr.
:o(
Sara! Det låter jätteintressant. Totte får ju komage just nu men jag sk genast prata med näringscoachen om kaninmage. :)
Tråkigt med söta Totte! Ett tips om han fortsätter vara lös i magen är att ge kaninmage. Vi har tidigare haft en allergihund och började i och med det att BARF:a och fick tipset att ge kaninmage då hunden var lös i magen. Detta har fungerat super alltsedan dess (med alla fyra hundar vi haft därefter). Nu äter en av mina hundar som är nyopererad medeciner som hon blir dålig i magen av. Men då ger jag bara ca. 50 g kaninmage (hon väger 25 kg) varje dag nu under tiden som hon måste knapra piller, och märker inget av den dåliga magen.
Detta kan kanske även hjälpa er. Hoppas i alla fall att det löser sig. Vet hur jobbigt det är att inse att ens hund går runt och mår dåligt.
Tråkig men klok insikt om Tottes hälsa! Jag har samma erfarenhet som Mia med en hund som inte ville/orkade träna lika mycket som jag. Sedan jag skaffade Lia har Happy blivit mycket gladare. Hon trivs klart bättre som aktiv sällskapshund än som tävlingshund.
Hoppas att både du och Totte skall må helt bra snart!
Tack återigen för era peppande kommentarer!
Mia; ja, jag tror ju att du slår huvudet på spiken nu, jag känner igen det du skriver jätteväl. Det finns definitivt en press inblandad här, som jag ju inte vill ska finnas där, men som Totte troligen ändå uppfattar. Jag vill helt enkelt mer än vad som just nu är hälsosamt för min hund :(. Jo, jag har börjat tänka på en hund till, det har jag… och jag har tagit vissa kontakter :)… men vi får se, det är mycket som ska stämma och funka. Min egen hälsa tex.
Usch vilken tråkig (men sannorlikt helt rätt) slutsats du kommit fram till :(. Men det är ju så, hundarnas välmående måste gå före allt.
Från en hundträningsnörd till en annan (en som har varit i samma sits att vilja träna mer än den sjuke och omotiverade hunden har velat/orkat/kunnat), en liten oskyldig tanke:
Du har inte funderat på att skaffa en hund till…? Så gjorde ju jag, och när den undermedvetna ”pressen”/önskan om att kunna träna mer släppte, så blev det mycket mer harmoniskt med Homer, och han slapp ”ansvaret” (fel ord egentligen, men men…) att vara min träningshund. Även om jag inte satte någon press på honom att träna, så mådde ju inte JAG bra i mig själv av att inte få/kunna göra det roligaste jag vet, att träna hund! Och jag är fullkomligt säker på att Homer (och hans välmående) kände av att jag inte trivdes fullt ut med situationen.
När jag sedan fick Lyxa så blev ju allt SÅ bra! Homer mådde bättre (och blev ju tillslut helt frisk), jag mådde bättre och Lyxa mådde toppen :).
En hund till behöver ju inte vara den bästa (eller ens en bra) lösning, men jag tänker ändå tanken…
Usch så tråkigt, jag hoppas verkligen att han blir bättre snart.
Och just det där ”luddiga”, när man går och kikar på pytteförbättringar eller pytteförsämringar och hur de går eller hur de är i allmäntillståndet – sånt kan man bli smått galen av till slut. Minns hur det var med Humlehunden, inte roligt.
Hoppas verkligen att det kommer en beständig vändning snart.
Jobbigt. Men så klart klokt och rätt tänkt.
Stora kramar!