Idag när jag talade med Elsa i telefon så berättade hon att även hon håller på med projekt ”älska din metallapport” med Diesel. Även Diesel tyckte att metallapporten var ruskigt läskig och hon tog den motvilligt med sitt allra mesigaste retreivergrepp för bara några dagar sedan.

Så då la Elsa ner apporten i lådan med leksaker som alltid står framme. I lådan finns lite mjukisdjur och annat som Diesel bär runt på i tid och otid. Varje morgon vaknar Elsa av att hon har en golden några decimeter från ansiktet, hållandes ett litet gosedjur i munnen. Väldigt charmigt :O).

Nåväl. Eftersom apporten låg i lådan så tog Diesel upp den och gick till matte med den, som hon gör med alla de andra leksakerna, och fick för detta rikligt beröm. Elsa grävde till och med ner apporten längst ner i lådan så Diesel var tvungen att rota fram den. Och det gjorde hon, igen och igen. Så ofta att till slut blev Elsa trött på att ägna dagarna åt att belöna sin hund igen och igen och igen… Hon fick helt enkelt lägga bort apporten ett tag. :O)

Visst, greppet är fortfarande mesigt men Diesel älskar att bära runt på den där lilla metallgrejen – efter bara några dagars förstärkning.

Jag har ju tänkt tanken men det här vara den lilla knuff jag behövde för att omsätta den i praktiken: Att presentera apporten i situationer då Totte redan är sprudlande glad och på så vis överföra känslan till apporten.

Så idag när jag skulle åka och hämta husse vid pendeltåget så la jag metallapporten utanför dörren. För när husse kommer hem på kvällen är det party! Till saken är också att Totte alltid VILL bära saker när vi kommer hem. Han bär våra skor, nycklar och vantar då. Och vickar på hela kroppen av glädje. Jag berömmer alltid honom jättemycket när han är runt mig och kommer till mig i de situationerna.

När vi öppnade dörren så pussade Totte glatt på oss båda och sedan presenterade jag apporten (utan någon skyddande filt runt). Han blev nog lite förvånad. Men efter lite svansande runt den och då han inte fick tag på någon sko, så tog han den och började vicka sig runt oss. Vi uttryckte vår förtjusning, kliade honom på rumpan och applåderade hans engagemang. Han sprang också in i sängen med den (detta är husses och hans hälsningsrutin, där brukar de böka runt och leka en lång stund). Han höll den en lång stund, glatt och engagerat, tills jag bytte den med lite mat.

Visst – greppet är löst som 17 men en sak i taget. Nu är det hjärntvätt som gäller. Älska din metallapporthjärntvätt.