Bästa sättet att få mig att ge mig in i något med en dåres envishet är att säga att någonting är omöjligt. Jag vägrar oftast gå med på att saker och ting är omöjliga. Och om det ändå inte går så tänker jag ”ja, ja det gick kanske inte precis så som jag tänkt från början men det gick ju på ett ANNAT sätt…”. :o) Min storasyster brukar säga att jag vinner tävlingen ”envisast i familjen” men jag anar att det inte alltid är menat en komplimang, hrm…
Cockerspanieln är en stötande fågelhund. Det betyder att de söker för att finna levande vilt som skytten sedan skjuter. (Till skillnad från retreivern som gör sitt arbete – i stort sett – efter skott). När spanieln hittar vilt så stöter den upp det, det vill säga viltet far ju förstås upp (uppflog) när det kommer en hund farandes. Och DÅ -tada – då ska det där magiska hända som man knappt fattar hur det går till: Hunden ska sätta sig ner.
Eller den kan stå också för den delen men den ska tvärstanna. Det är hyfsat motsägelsefullt: Leta som bara 17 och frys sedan till is när du väl hittat och viltet far i väg. Men så är det hur som helst och det här måste ju läras in på något vis. Och förresten så är det en urbra grej att lära vilken hund som helst med viltintresse för våra hundar ska inte jaga vilt hur som helst.
Sämsta tänkbara sättet att lära en hund sitt vid uppflog är att som unghund låta den få springa hipp som happ efter hare, katt och rådjur. Nu är det väl ingen som är dåre nog att låta hunden göra det, med vilje, förstås. En person som har tänkt jaga med sin hund skulle också se till att det ALDRIG händer genom att helt enkelt inte låta hunden få chansen innan den har en ursäker stoppsignal. Jag hade dock ingen direkt tanke på jakt när jag uppfostrade Totte som valp och unghund så han fick en slags frihet som han aldrig skulle fått om jag vet vad jag vet nu. Så han sprang alltså efter både hare (två gånger), rådjur (en gång) och katt (host, host, många gånger). Förlåt.
Senast i förra veckan hade vi tre kattjakter (förlåt igen), varav en gick att stoppa för då hade jag äntligen satt på en långlina… (Totte är egentligen jätterädd för katter, stannar de så tvärnitar han och sätter nosen i backen…)
Totte har alltså fått allt för många häftiga och (i hans tycke) härliga förstärkningar på att få jaga. Och då har jag fått höra att det är nästan OMÖJLIGT att få en sådan hund att sitta vid uppflog. Det är liksom kört. Har man smakat den förbjudna frukten så finns det ingen väg tillbaka.
Så nu har jag bestämt att Totte ska få det finaste sitt vid uppflog världen har skådat!
Han har ju blivit helt vilttokig sedan våren kom/magen blivit bättre så våra promenader är hyfsat uppstyrda nu (särskilt efter kattincidenterna). Min bästa vän långlinan är med på varje promenad, så även visselpipan och snusdosor fulla med mat.
Tottes stadga har varit rätt så bra länge eftersom jag sett flera små spaniels som haft svårt med stadgan, så Totte fick lära sig det tidigt. Bra stadga är naturligtvis en bra grundförutsättning för sitt vid uppflog. Jag har stadgetränat bland annat genom att dra saker genom gräset framför och runt Totte, kasta saker i full fart nära honom, både bakifrån och framifrån och så vidare.
På en vältränad och erfaren spaniel kan man se hur själva signalen för att tvärnita och sätta sig (eller stå kvar) är att något far upp framför hunden. Riktigt tjusig – och så skulle jag vilja ha det. Men man lär i vilket fall hunden en stoppsignal som föraren blåser när viltet far upp. Min stoppsignal är en lång vissling. Dessutom sträcker jag upp ena handen i luften som en stoppskylt.
Jag lärde Totte stoppsignalen på samma sätt som jag lär in annat: Först får han erbjuda frivilliga sitt, sedan lägger jag på visslingen (och handen) samtidig. Ganska snabbt tog jag med mig tänket ut på promenad och då började jag först att ropa sitt på avstånd i tid och otid. När han kunde det bra så ropade jag sitt – visslade och belönade när han satte sig.
Nu har jag kommit så långt att jag inte behöver ropa sitt. Jag kan vissla även när han är på väg ifrån mig i galopp och han tvärnitar och sätter sig. De senaste dagarna har vi faktisk haft ett litet genombrott och jag har kunnat blåsa stopp i allt svårare situationer. Detta är dock VÄLDIGT skört än så länge. Är störningen väldigt svår, till exempel mycket viltdoft, så stannar han inte när han har rumpan mot mig. Vi behöver alltså störningsträna det här mycket mer och höja värdet för stoppsignalen ännu mer.
Idag tog jag med mig Jenny ut på svåraste ängen med massor älgdoft och körde lite hårdträning av sitt vid uppflog. Jenny hade bundit en urkramad bäver (alltså en tygleksak :O)) i en spårlina och stod själv och höll längst ut på linan.
- Först gjorde jag några stadgeövningar med störningar där jag kastade lite grejer runt Totte.
- Sedan repeterade jag några stopp/sittsignaler på nära håll, från att han stod upp.
- Sedan blåste jag stoppsignal och precis efter det ryckte Jenny lite i linan så att bävern hoppade till.
- Därefter (när föregående kriterie gick bra) så ryckte Jenny i bävern samtidigt som jag blåste stopp.
- Slutligen så ryckte Jenny först i bävern och jag blåste efter det.
Vi fick några riktigt fina stopp på slutet där Tottes första impuls var att störta efter bävern men han hejdade sig och satte sig istället. Vi fick också till några stopp (på den tidigare nivån) där Totte satte sig, bävern ryckte, Totte ryckte till i hela kroppen men satt kvar :o).
Så det var en rätt bra träning får jag nog säga. Ska ta med filmkameran nästa gång!
Anders! Attans vad svårt det kan vara! Jag håller helt med dig om att lösningen inte hade varit och inte heller är att alltid ha hunden i koppel eller i hundgård. Jag tänker så här: Hur många gånger om dagen tränar han på att springa efter fåglar idag? Kan du minimera det och kan du samtidigt försöka öka på antal repetitioner då du hjärntvättar stopp vid fågelkontakt? Jag gör så här just nu med Tassla som ju jag har låtit få jaga lite småfågel på promenaden (och det vill jag i princip ha bort helt): Jag skvallertränar. När hon är lös på promenaderna så tränar jag. Annars kopplar jag. Så fort hon ser på en fågel klickar jag och belönar hos mig. Jag varierar det med att sätta henne på stoppsignal eller ett ”sitt” när hon börjar spana in fågeln. I början fick jag vara snabb. Misslyckas jag så kallar jag in henne (nu har jag en extremt bra inkallning så hon vänder alltid även om hon sprungit en bit och det är ju bättre än att hon fortsätter). Hade hon inte haft en så bra inkallning så hade jag satt sele och långlina på henne. På tomten jagar hon också fåglar. Jag låter henne göra det men om jag ser att det är något hon gör allt för mycket så bryter jag och tar in henne eller så får hon göra ett godissök så tankarna går till ngt annat. Ibland använder jag även fåglarna på tomten och tränar på. Jag fångar tillfället, tidigt, då hon börjar spana in dem och belönar superbra om hon klarar av att sätta sig eller bara hejda sig lite i början. Samtidigt så tror jag kanske inte att det är hela världen om hon ibland, på tomten, får springa efter dem. Bara jag ser till att göra MÅNGA och svårare och svårare uppflogsövningar i träningen. Det låter väldigt positivt att din vovve fattar uppflogsövningarna så bra ändå! Kanske kan det ändå hjälpa till i träningen – att faktiskt börja träna på fågel i kontrollerade former om han nu fattar det så bra? Jag hade en kompis som hade långlina på sin hund i åtta månader. Trist men det var värt det – den hunden vänder på allt vilt nu, jagar aldrig. Jag gör också så att jag belönar med att hon får springa efter fågeln ibland. ;) Det är nog kontroversiellt men på promenaderna kan jag göra det ibland. Hon ska veta att hon kan få allt hon vill – men bara genom mig. Det är målet… Håller tummarna för dig och din hund!
Jag har verkligen försökt undvika att min nu 7 månaders springer jagar efter katter, harar och rådjur. Trots min försiktighet har det hänt några gånger att han jagar efter i full fart. Att jaga efter trastar därmemot är något han gör i stor omfattning eftersom han går fritt på vår inhängnade tomt och där finns hur manga trastar som helst. Jag är nu like bekymrad (som du verkar i texten ovan) om att detta har orsakat en vana som jag kommer att få svårt att ta mig ur. Men hur hade jag kunnat göra annorlunda? Enda sättet hade varit om jag aldirg någonsin hade heft honom lös, inte ens på den inhängnade tomten när jag själv är ute. Så kan man väl inte ha en hundvalp som alltid antingen skall sitt i hundgård eller i koppel? Jag övar stopp med störningar, men han lär sig blixtsnabbt att när husse kastar en levande (eller död) höna, så skall jag sätta mig. Två gånger, så sätter han sig redan innan jag hunnit blåsa i pipan. Jag är dock mycket längt från att få stopp på honom när han sätter efter en trast. Jag fortsätter enträget, men ibland känns det tämligen ouppnåeligt. Tack för fin bok och bra blog!