Tottes träning just nu sker på promenaderna. Skulle jag inte träna honom på promenaderna så skulle han fort bli ”förvildad”, omöjlig att få kontakt med och han skulle göra en massa saker som jag inte är intresserad av att han gör. Till exempel spåra vilt och maniskt gräva efter sork.

Jag vill att Totte ska hålla ordning på mig mycket mer än vad han tidigare har gjort och jag vill också att han ska fråga mig mycket mer än vad han har gjort. När jag säger att han ska fråga mig så menar jag att han ska ta kontakt i alla möjliga situationer och ställa frågor som till exempel:

  • ”Var är du?”(Han vänder sig om för att kolla så att jag är med på promenaden – jag belönar.)
  • ”Och nu då?” (Han kollar med mig vilken stig vi ska ta och jag väljer – jag pekar och låter honom springa vidare alternativt går fram till honom, belönar och pekar sedan.)
  • ”Hur e´läget?” (Han kommer in spontant och kollar så jag också har det bra på promenaden, som en tyst inkallning – dvs jag säger inget för att han ska komma in. Jag belönar.)

Till det kommer skvallrandet. Då vill jag att han ska säga:

  • ”Matte kolla, en hund!” (Han stannar och tittar på hunden men vänder sedan och kommer upp vid min sida – jag belönar – och går där tills vi passerat hunden – jag belönar med ett frikommando)
  • ”Matte, känner du den ljuvliga doften av älg/kanin/hare/rådjur?” (Han släpper spåret och kommer till mig – jag belönar – och vi går vidare UTAN att följa spåret…)

Idag när Totte ställde frågan Hur é läget till mig så hände en grej som jag inte tänkt på tidigare. Han vände ungefär tio meter bort och kom emot mig. När han var en meter ifrån mig så hade han blicken fäst på min högra hand – det är där jag oftast har snusdosan med mat, eller så har jag den i höger ficka. När han såg att jag inte stack ner handen i fickan så STRUNTADE han plötsligt i hur läget var med mig! Han vände istället tvärt och fortsatte promenaden själv.

Detta hände några gånger till och jag insåg då att jag byggt in en signal som jag inte alls vill ha. Hundskrället ska ju komma ända in och verkligen mena det han säger ;oD.

Min lösning blev att lägga till en handtarget. Jag har ändå börjat bli bättre på att använda handtarget vid inkallning, så att han kommer ända in och så att jag om det behövs kan ta tag i honom, plus att handtargeten är superviktigt att ha bra vid avlämningar. Så lite blir det som att slå två flugor i en smäll. Men risken finns ju så klart att han slutar att komma ända in om jag inte använder handtargeten som signal. Så därför gör jag också så att jag, i de situationer som han faktiskt ändå kommer in vid min sida utan handtarget,  belönar det först när han är helt inne, det vill säga jag rör inte mina händer förrän han har gått hos mig en meter eller två.

En annan fördel med handtargeten är att jag sätter handen bakom mig så långt armen räcker, för jag vill att han ska komma in i djupa ingångar. Han har en tendens att vända för tidigt och då hamnar (jakt)foten för långt fram. På det här viset får vi ett mycket bättre utgångsläge när vi börjar gå igen.

På temat ”håll reda på din matte” så har vi även under de senaste månaderna lekt leken ”om jag försvinner så försvinner matte”. Den leken är inte så himla kul tycket Totte, och det är också det som är meningen. ;0) Ibland får Totte nämligen för sig att han ska sticka. Särskilt in i vissa trädgårdar där han tidigare hittat katt/kanin/fågelmat. Min lösning brukar oftast vara att han får träna fot förbi de här trädgårdarna och att han får massor av förstärkning om han väljer att komma in till mig istället för att dra sig mot trädgården. Lite som att skvallra på trädgården helt enkelt. Men så plötsligt flyger det en liten djävul i honom! Igår gick han jättefint fot och drog plötsligt som en blixt från fotgåendet i väg in i en särskilt lockand trädgård. Jag blev väldigt förvånad för han brukar inte dra från jaktfoten.

Hur som helst så började jag då leka leken ”om jag försvinner så försvinner matte”. Helt tyst och utan att säga någonting alls så smög jag bara i väg i motsatt rikting och gömde mig. Det tog tio sekunder så kom Totte farande som en virvelvind, ställandes frågan ”var är du, var är du”. Jag svarade inte omedelbart utan lät honom leta rätt på mig. Sedan fick han massor av beröm, fast jag berömmer då med en viss ängslighet för att förstärka att det var nog lite läskigt det där att vi kom isär. (Vet inte om det gör någon skillnad men det verkar så).

Tidigare stod jag kvar på samma ställe och ropade med jämna mellanrum efter honom. Då höll han sig glatt borta i flera minuter! Så länge han med jämna mellanrum hörde var jag var så var det ju ingen fara på taket… Men sedan någon månad tillbaks har jag alltså bytt taktik. Och nu är vi nere i ungefär tio sekunders försvinnande. :0)