Man lär ju sig som bekant av sina misstag. Ibland i alla fall…

Ett misstag jag har gjort med båda mina tidigare hundar är att jag alltid låtit dem vara med mig, nästan överallt hela tiden. De har kunnat röra sig överallt i huset från första början, de har inte behövt vara i en bur förrän jag börjat burträna, de har inte lämnats ensamma förrän jag aktivt har börjat träna det.

Det har gjort att de har haft vissa problem med att vara separerade från mig. Och det kan verkligen vara asjobbigt och dessutom är det otroligt dumt i en träningssituation. Då vill jag att mina hundar ska kunna slappna av när de får chansen, i bilen eller buren, så att de ska orka att till exempel vara på kurs eller en lång träning eller tävling. Dessutom är det dumt i vardagen; om jag till exempel vill gå hem till vänner som vill att hunden ska vara i hallen, eller om någon hundrädd kommer hem till mig, eller om hunden måste vara instängd i en bur på djursjukhus eller om hunden är blöt och smutsig efter en promenad och jag inte vill släppa in den i hela huset direkt eller om jag av en eller annan anledning behöver ha hunden ur vägen.

Jag tror också att det är ännu viktigare att med vissa hundtyper att göra så här. Cockrar hör definitivt till den gruppen. De skulle gladeligen leva ihopmonterade med sina ägare hela livet tror jag. Jag har träffat så många cockerägare som har problem med att deras hundar har seperationsångest. Men visst är det jättemysigt att ha sin hund nära och det vill jag också ha men inte precis hela tiden och överallt.

Så nummer ett på min lista är att Tassla ska bli helt cool med att vara avgränsad, i ett rum, i bilen, i buren, i en komposthage och så vidare. Så här gör jag nu efter att ha lyssnat på mina kloka träningskompisar (mest Catta – tack!) som har lyckats bättre med detta förut:

Tassla får mest vara i vårt kök (tills hon blir större och kan det här med att bli avgränsad). Eftersom vi har ett hus med öppen planlösning så har vi satt upp kompostgaller runt köket och över dem rör vi människor oss under dagen. Ibland är vi där valpen är, ibland är vi någon annanstans. Oftast kan hon se oss men inte hela tiden och alltid.

I köket har hon sin säng, sin bur, vattenskålen och sina leksaker. Där finns inga saker som kan gå sönder eller som är farliga för henne.

När hon är rastad och trött har jag passat på att lägga in henne i buren och stänga den. Sedan har jag uppehållit mig i närheten, så att hon kan se mig, och väntat till hon har somnat innan jag gått därifrån. Det är hon hur cool som helst med så nu har jag börjat lägga in henne och några leksaker i buren även när hon har lite mer energi. Då grejar hon en stund med dem sedan lägger hon sig. OM hon visar oro och piper så struntar jag i det men då tänker jag mer på att vara inom synhåll tills hon är lugn.

Hon går gärna in och lägger sig och sover i buren självmant och jag vill ju att hon ska älska sin bur så det är bra. Jag serverar även en del av hennes måltider där.

På natten placerar jag hennes bur intill min säng, så jag kan sträcka ner handen till henne om jag vill. När valpen flyttar hem till sin nya familj har den ju levt med ständig kroppskontakt med syskon och mamma och kan förstås inte förväntas klara av att vara helt ensam bara så där. Det är ju superviktigt att hon känner trygghet i sitt nya hem. Är hon lite orolig så kan jag ta ner handen och sticka in den mellan spjälorna på buren.

När hon behöver ut för att kissa på natten så tar jag bar ut henne ur buren, och efter att vi varit ute så klappar jag henne lite innan jag lägger tillbaka henne i buren, stänger grinden och sedan somnar vi om. Hon har dock ett morgonryck, som varit vid allt mellan halvfem och halv sju, då hon är piggaste valpen i stan… Första natten gick jag upp med henne och läste tidningen men hon var vaken i en och en halv timme och det var då jag insåg att vi måste ha en bur (det var då jag åkte och köpte den).

Tidigt i morse var hon ändå bara vaken en halvtimme och efter en noggrann rastning och lite gos i sängen fick hon gå in i sin bur igen. Då var hon lite missnöjd en liten, liten stund, men jag pillade lite på henne genom burgallret och såg till att hon tuggade på sina leksaker, så efter en kvart somnade hon om.

Tassla får gärna vara en stund i vår säng, våra hundar får vara i alla möbler och Totte sover gärna en stund i sängen varje natt. Men jag vill inte att Tassla ska vänja sig vid att somna i vår säng eftersom jag tror att det då skulle bli svårare för henne att somna själv i buren.

I förmiddags när jag gick ut på morgonpromenad med Totte så lämnade jag valpen i köket och hon såg när vi gick. Husse var i ett annat rum och fick order om att lyssna på hur hon reagerade när vi gick. Hon hade pipit en kort stund, sedan hade hon gått och lagt sig och när Totte och jag kom hem igen så sov hon i sin säng.

NU känns det bra och lätt att göra det här men jag var väldigt ängslig i början. Jag vill ju inte att Tassla ska känna sig otrygg och rädd det första som händer i hennes nya miljö. Det får ju inte bli för svårt! Men Elsa har varit här i helgen och peppat mig att våga stänga burgrinden och gå ifrån… :0) Och det har gått jättebra, så nu fortsätter vi på det här viset.

Grejen är att bara jag hade låtit det gå några dagar till utan den här träningen så hade det varit svårare att göra den sedan. Jag tror att en viktig framgångsfaktor är att man bara ”är” med sin hund och på så vis talar om att det är så här livet här ser ut. Om man börjar träna det mer aktivt till exempel med att kasta in godis till hunden i buren och så vidare, så hade hunden lätt kunnat bli förväntansfull och mer aktiv. Det misstaget har jag gjort med både Dacke och Totte.

Nej, den här typen av träning är bäst om hunden ”bara får vara” – det är så här livet ser ut och det handlar om att vänja sig vid det. Och oj vad snabbt det verkar gå för den här lilla tasselsudden!