I går lade jag ett spår till Totte för första gången på länge. Det blåste ganska mycket, jag la det på en stubbåker och det låg i 2,5 timmar innan jag gick det. Spåret var ca 400 meter långt, hade åtta vinklar och fem apporter inklusive slutburk med mat.

Totte är verkligen en underbar spårhund. Men jag behöver ju upprätthålla träningen för att det ska bli riktigt bra. Nu slog han lite i spåret men det var ärligt talat när vi hade sidvind så doften hade nog flutit runt en del. Han missade en apport, på slutet, och det är också lite typiskt Totte; ju längre han får gå i spåret desto mer förstärkande är det, och då är inte apporterna så roliga. Fast jag laddar ju med värsta bästa belöningen när han tar apporterna och det brukar funka. Det kan ju ha varit så att han helt enkelt missade den (jag missade den också) för att han inte gick i spårkärnan just då.

Efter spåret var vi båda väldigt nöjda och jag började drömma bruksdrömmar igen… Det hade ju varit så kul att få starta honom i brukset. Men vi får se vad som händer på hälsofronten.

Idag var det Tasslas tur och jag var hos Catta och tränade jakt. Catta har erfarenhet av både (praktisk) jakt och jaktprov med både labbe och spaniel och det parat med hennes lugn och ro-tänk OCH att hon är klickerrtänare gör mig väldigt intresserad av att få ta del av hennes tankar kring både det  ena och andra rörande jakten. Jag ska skriva mer om det här på Apportering till vardag och fest men måste bara nämna att vi idag introducerade fågel för Tassla för första gången.

Tassla har burit fågelvingar här hemma några gånger och första gången jag presenterade en sådan vinge så kastade hon sig över den och sprang i väg med den och försökte slita den i stycken. :0) Jag fick ordning på det där genom lite avlämningshjärntvätt, här finns en film om det.

Men från fågelvinge till en hel fågel är steget ändå rätt stort. Catta hade lagt ut två fåglar på gräsmattan och jag kopplade Tassla och promenerade dit. Tassla reagerade med att bli väldigt nyfiken och väldigt misstänksam. Hon gjorde sig så lång som hon kunde och sträckte sig mot den första fågeln. Sedan skällde hon lite på den, och slutligen började hon dra lite i fötterna på den. Under tiden stod jag bredvid och pratade med Catta. Vi pratade om vädret och att alla är förkylda medan Tassla fick ta den tid hon behövde för att undersöka det här nya. Efter att hållit på så här en stund så avslutade vi genom att jag bara gick därifrån och tog med mig Tassla. Hon övervägde att ta fågeln med sig men när hon inte gjorde det så gick vi bara iväg. Nästa gång kommer hon kanske ta fågeln och då ska vi gå en liten sväng med den när hon bär den, är planen. Jag har filmat och tänkte klippa ihop en film när vi kommit lite längre.

Det var kul! Jag gillar Cattas tänk kring det här jättemycket; hon vill inte pressa eller peppa hunden till att våga ta viltet utan låter den ta den tid den behöver för att själv ta beslutet att gripa fågeln när den är redo. Jag känner igen tänket lite från Tasslas uppfödare, som ju är jägare, hon lägger fram fåglar och låter hunden bekanta sig med fågeln från det att den är en liten valp och gör liksom ingen större affär av det hela.

Efter den här spännande träningen så gjorde vi några stoppsignal-övningar och påbörjade en dirigeringsövning. Tassla fattar ju så rysligt fort att hon började göra kedjor efter typ tre repetitioner av signalen. ”Aha, du vill att jag ska springa i full fart och sedan stanna med full kraft, ja men då gör jag det då” sa hon och sprang glatt iväg i 100 kilometer i timmen, tvärnitade, vände upp och satte sig. Utan att jag blåst signalen alltså. :0)