Tassla har ett otroligt snabbt gripande av apporten. Det är verkligen en attack. Problemet är bara att i den attacken ingår också att ”döda” apporten med framtassarna…

Idag tog jag med mig den träningsutmaningen när jag träffade Jenny och vi hjälptes åt med att få det rätt. Jag har nämligen väldigt svårt att se när Tassla stöter till apporten eftersom hon oftast är delvis vänd bort från mig och så går det som sagt otroligt fort.

Efter att ha provat att lägga apporten (en träpinne) intill ett plank – för att försöka göra det lättare för Tassla att inte använda tassarna genom att hon ju måste bromsa in lite – så kunde vi konstatera att det brydde hon sig inte ett dugg om. Vi tränade det bara på några decimeters avstånd men hon attackerade obekymrat apporten ändå, med båda tassarna.

Nästa grej blev att Jenny fick hålla i apporten en liten bit upp i luften och till slut hittade vi ett avstånd till marken där hon faktiskt inte klarade att slänga upp tassarna på pinnen. Sedan sänkte Jenny den successivt och Tassla gjorde väldigt många rätt på raken. Därefter kom det ett fel och då drog Jenny bort apporten med ett skratt.

DETTA var konstigt tyckte Trasslet. Hon la sig en meter bort från Jenny och ville överhuvudtaget inte ta i pinnen… Oops! Vi lät oss dock inte nedslås av detta utan skrattade och pratade och jag lät henne gripa från min hand några gånger och sedan blev det party dvs massor lek och godis. Därefter tog Jenny apporten igen. Och nu hejdade sig Tassla precis innan hon grep, vilket gjorde att tassarna inte kom med.

Det såg väldigt roligt ut, vi jobbade hela tiden på några decimeters avstånd men jag höll Tassla i selen och sa ”ja” (som jag brukar när hon ska starta snabbt) och hon tog några snabba steg, bromsade och sträckte liksom fram huvudet som en sköldpadda ur sitt skal, en smygande rörelse fast ändå ganska fort. En sköldpaddeattack :0).

Vi lät henne göra detta några gånger med pinnen på marken och tassarna höll sig borta men gripandet var ju inte direkt distinkt längre. Det kommer det snabbt bli igen, jag är inte ett dugg bekymrad över det. Jag kan bara konstatera att Tassla och jag just nu håller oss i ytterkanterna – allt eller inget – när det gäller både det ena och det andra. :0)

Häromdagen tränade jag dirigeringar åt höger och vänster och var så himla nöjd över hur jag kunde skicka henne åt båda hållen på tio meters avstånd och det blev rätt hela tiden. Tills jag lyckas belöningsplacera en hård kong rakt i huvudet på Tassla -smack sa det och hon stannade upp, blinkade, ruskade på sig och nös några gånger. Jag fann mig tack och lov och började omedelbart leka med henne. Men sedan när jag skulle prova skicka henne igen så stod hon bara helt still och sprang varken åt höger eller vänster. Inget är som ett välplacerat straff – hrm… (obs ironi). Jag backade bara bandet och började träna det på en meters avstånd igen och belönade översvallande. Då lossnade det igen. Nästa gång ska jag nog ta en lite mjukare boll istället, för jag lär ju träffa henne i huvudet igen någon gång och hon behöver nog lära sig att det är en lek att få en boll i huvudet och inte ett straff…

Lilla Trassel, hon har det nog inte helt lätt just nu, tandlossningen har precis gått över, spökåldern har inträffat och hon verkar vara i en lite känslig period. Men hon är oförställt entusiastisk när vi gör saker ihop, glad och engagerad och uthållig och verkar ändå komma över motgångarna rätt så fort. Det är huvudsaken!