Åh vad jag har haft träningsabstinens! Sen boken kom har all ledig tid gått åt att få det fungera med logistiken kring beställningar av den och så vidare och hundträningen har fått stå tillbaka. Och sedan kom julen med allt vad det innebär. Men IDAG! Idag har jag och Jenny varit i ridhuset i två timmar och tränat järnet.

Jag tog ut fotgåendet från vardagsrummet och gick både längre och bättre än någonsin. Hennes position OCH attityd är ju så mycket bättre nu och jag vet hur jag vill ha det. Det gör så otroligt mycket med min ”handlingförmåga” (oops jag använder agilitytermer i lydnadssnacket, hur ska detta sluta!?!) om jag är säker på vad jag håller på med. Om jag tvekar och börjar fundera på om jag gör rätt saker så blir det pannkaka direkt. Tvekar jag tvekar Tassla.

Så här såg det ut när det var som sämst (på kursen med Siv den 1 december) att jämföra med idag:

Jag är mycket nöjd med hur själva fotgåendet höll när jag tog ut det i en svårare miljö och fram för allt – när jag har skor (som kan trampa på henne!) och stora tröjor på mig (som gör att hon inte ser mig så bra!). Det enda som inte höll hela vägen var som sagt sättanden vid min sida, som vi har fått till nästan som jag vill ha dem inomhus, men som blev dåliga direkt i ridhuset. Hon sätter sig för långt bak och lite snett.

I övrigt behöver jag torrträna mitt eget gående, för jag går inkonsekvent. Dessutom måste jag fundera på om jag kan ”strutta” mindre när jag går, jag går liksom kort och lite ryckigt :) och det ser lite stelt och konstigt ut… Jag tar korta steg, vilket är en fördel med en liten hund som är lite rädd för ens fötter, men hade gärna fått in lite mer flyt i gången.

Jag höll mig också till planen när det gällde rutanträningen. Jag hade bestämt mig för att bara köra hjärntvätt och skicka henne mot mer eller mindre synlig belöning bakom rutan så det gjorde vi. Det var kul, efter en stund fick hon en härlig fart. Det här ska vi definitivt fortsätta med ett tag till för hennes förväntan bakåt försvann nästan helt nu. Jag tror inte det hörs på filmen men jag ställer in henne genom att viska ”var är rutan, var är rutan” och när hon tittar åt den så släpper jag henne och säger rutan.

Så här kul var det:

Förutom detta så tränade vi stå och ligg på avstånd, 1:ans apportering och dirigering. Döm om min förvåning när Tassla plötsligt SKÄLLDE i träningen av dirigeringen, ooops! Jag lyckades med att få alldeles för hög stressnivå på det där momentet, så det fick vi börja lugna ner istället. Apporteringen lärde mig att Tassla tyckte det var ganska äcklig med en massa sand i munnen och därför blev hennes hållande bara sämre och sämre. På slutet övade jag därför bara att gripa från marken i full lek, så sanden skvätte och lilla hunden såg ut som om hon hade ätit sand med hela huvudet efteråt. Det var kul tyckte Trasslet. :)