Häromdagen fick jag frågan om hur jag började min träning av dirigeringsapporteringen och fick faktiskt tänka till. Hur börjar man ett moment egentligen? Jag menar var är den EGENTLIGA början?

Ett svar skulle kunna vara att jag börjar när hunden är väldigt liten, i vardagen, genom att med mitt kroppsspråk peka åt olika håll som jag vill att hunden ska gå åt. Till exempel ”gå och lägg dig i sängen” och så pekar jag på sängen. Eller ”gå bort” när jag vill att hunden ska gå undan då den är i vägen och då pekar jag och kastar en godis åt det håll jag vill att hunden ska gå åt. Eller ”ta den” och så pekar jag mot en leksak som ligger en bit bort och så vidare. Det är nog den egentliga början på dirigeringen.

Jag dirigerar tidigt i min promenadträning också. Om hunden är före mig och stannar och ”frågar” åt vilket håll vi ska gå åt kan jag peka med hela armen och ropa vänster om vi ska åt vänster och så vidare.

När jag började med lydnadens dirigeringsapportering hade jag redan startat med jaktens dirigeringstecken. Det hade jag gjort genom att använda en pinne, en sådan där agilityslalompinne som man kan sticka ner i gräset, som target. Först höll jag bara i pinnen och Tassla som är nyfiken sträckte nosen mot den och då klickade jag. När hon fattat att det var en bra idé att putta på pinnen med nosen satte jag ner den i marken och lockade henne att gå allt längre ifrån den för att sedan låta henne springa fram mot den. Samtidigt placerade jag mig själv så jag stod nos mot nos med Tassla och pekade åt det håll pinnen stod åt samtidigt som jag sa ”höger” om det nu var åt höger den stod. Jaktdirigeringen handlade här om att lära henne att springa rakt åt höger, inte bakåt åt höger som i dirigeringsapporteringen. Jag backade samtidigt så jag kom allt länge från var Tassla befann sig.

Sedan satte jag en pinne till åt vänster, med kanske fem meters mellanrum till den åt höger, och började växelvis skicka henne åt höger och vänster. Detta gjorde jag redan efter ett par repetitioner, i samma träningspass som jag introducerade pinnen som en target. Finns ingen anledning att stanna på en låg nivå om hunden fattar grejen. Jag ökade också fort avståndet både mellan stolparna (så skicken blev långa) och mellan mig och Tassla.

Ungefär så långt kommen i träningen började jag med lydnadens dirigeringsapportering. Då hade Tassla med andra ord en rätt bra förståelse för att dit jag pekar ska hon springa. Skillnaden nu var ju att hon inte skulle springa rakt åt sidan utan vända nästan helt om och springa snett bak åt sidan.

Jag började med två matskålar som jag ställde med ca 12 meters mellanrum. (Det är tio på tävling men det är bra att ta i lite på träning, så de inte går för kort ut). Bäst hade varit en medhjälpare men det hade inte jag så jag satte hunden en si så där sju – åtta meter ut, la ner godis i en skål , skramlade lite med den, satte ner skålen, gick tillbaks till hunden, ställde hunden upp med ändan mot skålarna (innan hade hon suttit och tittat mot skålarna) och gjorde ett litet omvänt lockande så hon stod kvar, rätade på mig och gjorde mitt dirigeringstecken (peka snett framåt har jag för att skilja det mot jakten rakt åt sidan) och sa vänster. Och Tassla sprang åt vänster. ;)

Hade jag haft medhjälpare, vilket hade varit bättre, så hade jag stannat kvar bredvid hunden hela tiden, men annars gjort på samma sätt. På detta första träningstillfälle gick jag över till att  dirigera åt båda hållen samt att låtsas lägga i båda skålarna men alltid lägga godis i den första eftersom det alltid är den först nedlagda apporten som ska hämtas på tävling.

Ett annat sätt att göra samma övning kan vara att köra med targetmattor. När hunden stämplar mattan så klickar man och belönar med leksak inne hos sig själv. Tanken att att springa ut snabbt för att sedan springa tillbaka lika fort kan ju lika bra vara med från början (eller bör kanske till och med vara med från början!). Jag gjorde så att så fort Tassla dök ner med huvudet i skålen så ropade jag ”ja” vilket betyder kom hit och lek, vilket hon gjorde så fort hon svalt godiset.

Targetmattor var ingen bra idé för oss dock. Tassla drog upp sig något rent vansinnigt och började skälla helt hysteriskt på mig, så vi höll oss till skålarna. Jag ökade ganska fort och la in en tredje skål i mitten dessutom. Därefter började jag störningsträna och provade även ibland att lägga in apporter och det gick fint. Min tanke är ändå att i huvudsak hålla kvar skålarna ett tag till – och då börja kedja ihop den här delen med skick till kon (det har jag inte gjort än). När det börjar funka fint ihop kan jag gå över mer till apporter. Jag gillar tanken med att låta momentet bli ganska säkert innan jag försvårar det ytterligare.  Jag vill inte att det ska bli så mycket strul när apporterna väl är på plats. Det kommer det säkert bli ändå men jag tänker att vi ska ha många säkra och bra repetitioner på beteendet att springa ut och tillbaka så blir det lättare att hantera andra utmaningar i beteendet sedan.

Ja, det var lite om hur jag började och gick vidare med dirigeringsapporteringen! Fortsättning följer!