Nu är vi uppflyttade till klass III

Nu är vi uppflyttade till klass III!

Det känns galet roligt och helt fantastiskt. Allra mest fantastiskt tror jag känslan är att jag har en plan, en dröm, en idé om vår ”tävlingskarriär” som jag har hållit hitintills. Det har jag aldrig varit med om förut eftersom jag har haft sjuka hundar.

Peppar, peppar ta i alla jäkla trän som finns – men tack gode gud för att jag just nu har en frisk hund som gör att jag kan hålla på med detta roliga som jag får göra nu! Jag är så tacksam och jag hoppas alla som håller på med hund någon gång får vara med om det.

Och vilken hund hon är dessutom! Hon är 14 månader nu och vi är uppflyttade till klass III, det är jag grymt nöjd med. Jag ville testa och se om jag kunde gå fram så här fort för det kändes som en rolig utmaning helt enkelt. Och det kunde jag!

Och jag tror att jag börjar få syn på vad hon är för en liten ”person” nu. För varje ny utmaning, för varje tävling blir jag lite mer tävlingsvan och börjar förstå henne mer och mer och kan läsa henne mer och mer. Det är väldigt spännande.

Bara en sådan sak som hur jag värmer upp henne. Hur ska man veta hur hon värms upp på bästa sätt i 27-gradig värme – som det var igår – till exempel? Ingen aning! Jag visste inte ens om hon skulle klara av att koncentrera sig i sådan värme. Det är ju bara att gissa och prova och utvärdera.

Jag duschade henne med vattenslang tre gånger innan tävlingen, gjorde en kort uppvärmning 45 minuter innan platsen då jag bara belönade fotgåendet massor, svängar, starter, två steg – hög belöningsfrekvens och massor pepp. Därefter vilade hon fram till platsen. Sedan tog jag ut henne när det var en och en halv hund kvar innan mig, blötte ner henne igen, gjorde några snabba läggande framför mig i språngmarsch och belönade med lek, vilade lite i skuggan och när det var en minut kvar innan vi skulle in så gick jag upp och gjorde några pepp- starter i fotgåendet igen och sedan gick vi in. Så här gick det:

(Engagerade kommentatorer är bästa Åsa och Jonas  ;) )

Håller faktiskt med Jonas (som i nästa film klagar över poängen i fria följet) om att det var lite tufft att ge mig 6,5 poäng. Men visst, hon tappar i alls svängar och sitter lite bakom och lite snett. Men positionen i övrigt har ju verkligen blivit jämnare, det känns fint. Kan också säga att känslan inte alls var så bra som när vi träningstävlade för ett tag sedan. Men så har vi inte heller tränat fotgåendet alls så mycket som det hade behövts, därför har det nog tyvärr blivit lite sämre igen. Inget konstigt alls, bara att träna vidare!

Hepp, hon satte sig innan kommandot! Bra info, det har typ aldrig hänt innan, tvärtom belönar jag nästan alltid för att hon ligger kvar och sätter henne inte alls upp när jag tränar. Behöver även träningsstöra mer med oljud i sådana situationer, det är SÅ lätt att hon liksom glömmer bort vad vi gör om det händer mycket runt omkring.

Puh vad nervös jag blev när det började applåderas vilt efter att jag lämnat henne i inkallningen! Hon har ju rest sig för mindre förut, på tal om kommentaren att jag behöver träna den typen av störningar. Blev så nöjd med att hon satt kvar! Och ingångarna som vi också kampanjar som tokar håller inte för tävling än, hon hamnar bakom. Jag drog också på mig ett onödigt dk här, eftersom jag inte hade is i magen och väntade på att hon skulle titta på mig innan jag ropade. Hon satt och kikade runt omkring sig (kanske ett litet mått av osäkerhet ändå?) och jag ropade då – inget hände – men hon vände sig mot mig och då ropade jag igen.

Rutan kändes klockren. Och gav ju också högsta poäng. Nöjd med att jag tränat om ställandena i rutan och att de höll för tävling!

Jag är mitt i att träna om apporteringen och det är intressant att se att alla svagheter dyker upp gånger tio på tävling fast de börjar ordna sig på träning. Att galoppera över apporten – och missa den – innan hon griper och så massor tugg när hon skulle in… well, det är sådant som vi tränar som tokar just nu för att få bort. Men än håller det inte för tävling.

Hoppet var fint, skönt att hon satte sig för den senaste veckan har jag behövt dubbelkommando – hon har bara ställt sig. Men så sa jag också ett väääldigt långt sssssiiiiitt nu ;) men det slank igenom som enkelkommando denna gång. Ibland har man tur och ibland otur, så är det i en bedömningssport!

Se där! Vi slapp fjärrsnurren! :) Har tränat den jättemycket de senaste dygnen. Att bara ha otroligt ”långa” skiften  så att hon efter utfört skifte fått vänta lääänge på belöning, tipsade Åsa mig om och och det har hjälpt. Men oj vad hon är osäker på det här momentet och vad mycket rörelser hon får. Och hon satte sig när jag gick ifrån! Jag blev lite ställd innan jag kommenderade ligg på håll och det räddade väl oss från nolla… Här fick vi rätt snälla poäng tycker jag.

I övrigt är jag så nöjd med hur hon tar tävlingsmässiga belöningar, att hon var uthållig – inte minst i denna gräsliga värme – och att hon hängde på mig fint i förflyttningarna. Vi var på samma planet hela tiden. Fina poäng på helheten, känns bra.

Jag är också nöjd med hur jag kan gå rakt nu! :) Överhuvudtaget har jag blivit mycket bättre på att inte använda dubbelkommando. I läggandet har jag ett (sablar! hur svårt kan det vara !?!) och i apporteringen hade jag ett som jag medvetet tog fram (omvänt lockande) för hon tuggade och skramlade något rent gräsligt på apporten och jag blev rädd för att hon skulle släppa den. Men annars är jag hyfsat ”ren”. I hoppet står jag helt stilla, det vara bra gjort av mig! :) Brukar dra bak axeln lite. Jag kände mig rätt cool och bekväm, börjar känna mig lite som om jag vet hur det här går till nu, det är väldigt skönt.

Och nu kan vi tävla i trean! Så galet kul! Massor av rolig träning väntar. Men först ska Tassla få några veckors semester från lydnaden. Sen så!