Idag har spanieln badat!
Vi har idag debuterat i jaktsammanhang genom att starta på vattenprov. Vattenprovet i spanieljakten fungera som ett slags inträdesprov till fältprov. Vi startade i två prov direkt, vilket innebar att Lakritsråttan fick bada två gånger. Det gjorde hon med den äran och vi blev godkända i det lätta provet men underkända i det svåra.
Och alla ni som tycker att det skulle vara kul att läsa om hur det gick till lite mer i detalj kan läsa det på bloggen på Apportering till vardag och fest.
I övrigt har jag varit i England i fem dagar, utan hundar, utan hundagenda medan hundarna varit hemma och vaktat huset tillsammans med Åsa, Mio och Mios husse. Elsas Ludde var också här så det var rena hunddagiset här hemma tror jag. :) Finns inget bättre när man vet att hundarna har det underbart bra när man själv ska iväg utan dem.
Jo, det finns något bättre. Att komma hem och få famnen full av cockrar. <3
I kväll har jag och Totte varit och badat och det är två kvällar som jag kommer minnas alldeles särskilt mycket från den här sommaren. Båda handlar om när jag och Totte åkte i väg själva och badade.
Totte älskar att bada, eller att simma faktiskt, han njuter på ett sätt som jag aldrig sett en hund göra. Han simmar långsamt och njutningsfullt, och kan hålla på i evigheter, även när jag inte är i vattnet. Han doppar nosen långsamt i vattnet och låter vattnet rinna ner över nosen och så guppar han iväg, i maklig takt. Han är så glad så glad när vi gör det här så mitt hjärta vill brista lite. Jag har nu lovat honom simning så länge havet är varmt i sommar. <3
Jag har verkligen haft en av mina bästa somrar på väldigt länge. Och den är inte slut än! Som alltid när jag har det bra så kan jag även bli lite rädd. Jag vet, det kan låta konstigt, men jag tror att jag har haft tillräckligt många motgångar eller varit med om tillräckligt många ”katastrofer” i mitt liv att jag vet att de kan dimpa ner precis när som helst. Det gör mig både otroligt glad och tacksam över när livet känns bra och det kan också göra mig lite rädd. För det är så skört. Det vet vi ju. Inget är beständigt. Tur det kanske men också skitjobbigt.
Jag tänker ibland på det där med att jag velat gå fort fram med Tassla. Jag har velat göra ALLT NU med henne, från början. Det beror så klart på flera olika saker men en är nog precis så här superexistentiell. Vad som helst kan hända när som helst och jag vill så gärna få gör det, bäst att göra allt nu så jag inte missar det/mister det. Det låter förstås förfärligt ångestdrivet men jag lovar att jag faktiskt har väldigt roligt nästan hela tiden… ;)
Nyss fick jag precis veta att en avlägsen träningskompis unga, fina hund helt oväntat dött på operationsbordet. När jag hörde det så fick jag lite svindel, kramp i hjärtat och för en stund stannade allt upp så där som tiden kan göra.
Och medan alla mina tankar går till henne ikväll så är jag samtidigt ödmjukt tacksam över att jag just nu har det väldigt bra, att mina hundar mår bra och att vi får göra så mycket roligt ihop.
Så svårt det kan vara och ändå så enkelt.
