De senaste dagarna har vi haft några sådana där träningspass som bara har känts heltigenom jättebra. Vi har kommit vidare i allt vi gör, vilket är väldigt skönt. Det är de där trappstegen eller trösklarna, man behöver ibland harva lite på ett steg innan man kommer upp på nästa liksom.
Efter att ha från och till under ett antal veckor arbetat med apporteringen och att inte tugga på apporten vid ingångar så är Tassla nu nästan tuggfri. Man ser på henne att den sista biten i ingången så håller hon hårdare och när hon sätter sig är hon helt stilla. Det kan komma ett tugg mitt i vändningen men oftast är det ett väldigt litet tugg. Jag börjar känna mig riktigt nöjd med den biten.
Hennes gripanden är också rena nu. Det hör verkligen till undantagen att hon spelar fotboll med apporten. Som ett resultat av all denna lugna träning i apporteringen så har hon nu rätt så långsam fart både ut och in, men den är i alla fall jämt långsam. ;) Snart vågar jag nog lägga på lite mer action – utan att få tillbaka tugg och fotbollsspel.
Häromdagen undrade jag lite över vittringen eftersom hon tog första bästa pinne efter att hon blev störd av skott men jag visste inte om det var skotten eller fartmomentet och leken precis innan som gjorde att hon kom av sig. Det verkade vara skotten, för igår kunde jag verkligen lägga på fart och bus innan och hennes sortering var superfin ändå. Vi la också till lite smällar (Catta klappade i händerna och bankade lite på ett staket) och då vinglade Tassla liksom till när jag skickade henne men kom fort på vad det var hon skulle göra och sprang fram och valde fint. Bra! Nu måste jag ta tag i ingångarna i vittringen också – jag vet att jag kommer få tugg där.
I går kunde jag också avancera till 30 sekunder på den dolda platsen vilket ju kändes hur bra som helst! I fredags var jag uppe i tio och det var skakiga tio sekunder. Men nu var det som om hon fattat grejen lite mer och hon såg i princip lugn ut. Jag lät också ”tävlingsledaren” belöna henne vid ett tillfälle. Jag som trodde att jag skulle vara uppe i 20 sekunder i slutet av veckan men jag ska nog satsa på en minut istället, om det fortsätter att gå så här fint.
Och fjärren då? Jag skulle kunna göra en långfilm av all film jag har på min fjärrträning… Får se om jag orkar klippa ihop lite en dag. Nu kan jag stå två meter bort och få fram alla skiften på mestadels verbala signaler. Jag har faktiskt helt lämnat den frivilliga träningen, det gjorde jag ganska tidigt. Istället fokuserar jag på att hon ska vara HELT stilla i skiftena. Om hon får ett ”stå” så ska hon stå tills jag säger något annat. Det har gjort att jag fått in en väldigt lugn och stadig känsla i fjärren nu. Men en sak som jag inte är alls nöjd med är att hon har alldeles för mycket vikt på frambenen. Det är SÅ lätt att en baktass åker upp om all vikt ligger fram. Så antagligen behöver jag göra mycket mer träning där jag teknikpillar nära henne. Men just nu har det varit lite kul att försöka ta ut avstånd lite mer – vilket vi verkligen behöver. Jag har stått för nära för länge. Det är som vanligt det där med balansen! Helhet och detaljer!
Vi har dammat av dirigeringsapporteringen också ju. Här är jag lite i valet och kvalet. Hur noga behöver jag vara? Jag är lat och tar gärna genvägar men inte om de visar sig vara senvägar… Jag måste nog träna den lite mer systematiskt, kanske föra logg på hur bra hon är på dirigeringen för att se om hon verkligen fattar den – hur många procent rätt vi har. Jenny tränar just nu om den eftersom Vixhen inte verkar förstå vänster och höger ordentligt. Och hon har VERKLIGEN brutit ner den i små, små steg. Jag är övertygad om att hennes dirigeringar kommer bli grymma. Frågan är om jag behöver göra riktigt så små delar. Jag slipper helst faktiskt. ;) Jag måste ta reda på vad Tassla faktiskt förstår, så får jag göra en lite mer systematisk plan sedan. Nu kör jag mest på med långa avstånd och skålar eller apporter lite blandat utan att vara så genomtänkt. Men precis som Jenny så har jag tänkt att jag ska backa till att bara ge henne verbala kommandon så hon verkligen lyssnar på vad jag säger. Att BÅDE ge ett verbalt och ett visuellt kommando är ju egentligen lite som att skjuta mygg med kanon. Det är väldigt stora signaler. Kanske bättre att mest använda dem när det verkligen är svårt (svår miljö, mycket störningar). Måste fundera lite mer på det här tror jag.
Igår började jag också att ta tag i att skicka till rutan från kon (elitrutan) vilket jag också hade tänkt göra mycket tidigare men, men. Hon var väldigt duktig och ganska söt. Jag ställer upp henne vid konen (eftersom vi inte har några konskick än) och sedan viskar jag ”var är rutan” och då vänder hon mycket långsamt på huvudet, kikar på rutan och tittar sedan tillbaka på mig lika långsamt. Det ser rätt roligt ut, som om hon säger ”den är där dumskalle, suck”.
:)
Om en vecka kommer Maria hit och då ska vi börja kursdagarna med en tävlingsträning. Då hade jag tänkt köra klass III, det ska bli skoj. Vi är ju inte alls färdiga för trean men det ska bli kul att prova och se vad som håller och vad som brakar samman helt eller delvis. Det blir nog en blandning tror jag. Ska nog försöka tokträna fram till dess tror jag. ( I mån av tid – nu är semestern slut och i helgen ska jag till Östersund på bröllop… massor träningstid som går förlorad ju). ;)
