Det oranga långörat

Totte mår rätt bra nu! Det är så kul!

Han har varit fri från Medrolen (kortison) sedan i januari och nu även fri från Dipentum (lokalverkande kortison för tarmen) i en månad.  Och i takt med att medicinen tagits bort har han blivit mer och mer träningsbar och träningssugen. Så här hemmavid är han alltid med och tränar när jag tar ut Tassla och ofta så får han träna på samma saker.

Vi kör vittring, rutan, lite fjärr, inkallningar, hopp, apportering, stå och ligg under gång och framförgående. Och jag har på sistone fokuserat på att bygga in tävlingsmässiga belöningar och göra små kedjor. Och det går över förväntan! Det enda som inte funkar är fotgåendet. Tottes ljudande är så befäst i det momentet så det tror jag aldrig vi kommer bli av med tyvärr.

Men en otroligt skön grej är att jag inte blir det minsta irriterad av det längre. Det enda som kan få mitt blodtryck att stiga är den stress jag känner när Totte ylar och skäller när jag tränar Tassla och han ligger bredvid. Jag löser det ofta med att ge honom ett godislet samtidigt som jag tränar Trasslet eller genom att ge honom ett tuggben. Ibland klara han dock att ligga tyst och vänta – ofta om jag tränar honom en ganska lång stund först. Så det tar sig.

NU fokuserar jag på att göra kedjor och träna hans uthållighet. Det är svårt men kul. Totte har inte så mycket uthållighet så det gäller att jag får till riktigt roliga tävlingsmässiga belöningar och det börjar jag faktiskt få nu. Och jag behöver liksom ta honom vid tassen och leda honom igenom programmet steg för steg, otroligt tydligt, annars blir han JÄTTEARG och skäller ut mig. Lilla hjärtat! Men jag tycker att det går så bra nu att jag till och med  funderar på att ta med honom på en träningstävling och se om vi klarar det.

Platsen är inga problem, han parkerar sig och ligger där han ligger. Han kan alla momenten till och med klass II, även om vi behöver jobba lite mer på förståelsen av rutan. Han kan i princip klass III-momenten också fast vi har till exempel inget tryck i apporteringen och lite fartutmaningar överlag. Appellen hade vi kunnat köra ganska snart tror jag – om det inte vore för fotgåendet.

Men det där med fotgåendet tycker jag är jättespännnande att fundera kring. Jag tänker att jag vill knäcka den koden (även om han aldrig kommer bli helt tyst). Det jag gör är att jag inte fokuserar på ljudet. Jag fokuserar istället på vilken uppgift jag vill att han ska förstå. Tidigare kunde jag inte ens svänga utan att få ljud och det kan jag fortfarande inte alla dagar men det går framåt eftersom jag har börjat belöna i svängarna, precis efter dem, några meter efter och några meter innan. Jag måste plocka ner allt som händer i mikroskopiska delar och det hjälper att belöna väldigt ofta. Om jag först gör en repetition med mycket belöningar så kan jag göra en till med lite färre. Men det är inte lätt för ibland är det som att inget jag gör hjälper. Men oj vad kreativ jag måste vara! Väldigt lärorikt.

Och snart ska vi gå agilitykurs vilket blir jättebra så jag skärper mig och kommer vidare i träningen! Det kommer bli jättekul och Totte kommer älska det. Det är det som betyder något! Är Totte frisk och har kul så räcker det och blir över. Jag önskar mig egentligen bara det! <3