Det är verkligen en utmaning att få till träning där jag ska lösa problem och utmaningar, då jag själv inte är på topp. Kanske är det inte så smart att träna i det läget. Men jag tänker så här: Just nu har jag i princip ingen träningslust (vilket alltså inte har något med hundträningen alls att göra utan med livet i övrigt som krånglar). Men om jag tränar kan jag ju FÅ det, få energi från träningen. Jag vet inte hur många gånger jag tidigare varit skittrött, ändå tränat och sedan fått MASSOR energi.

Kanske hade det varit smartare att bara träna sådant som vi är rätt bra på – för att jag ska bli glad och tycka det är lätt och roligt. Men jag vill verkligen komma vidare i fotgåendet och jag tror det skulle göra mig glad om jag gjorde det. :) Dessutom kan jag i alla fall börja med att planera och tänka kring träningen. Så det började jag med att göra.

Jag satte mig ner och listade alla knep jag provat hitintills för att få ett bättre fotgående. Och så funderade jag över vilka som fört mig framåt. Det är faktiskt alla, på något sätt, fast några av dem borde jag hållit fast i mycket längre, tror jag.

Det utmanande med fotgåendet är ju att det är så många delar som ska tränas. Tränar jag med fokus på position lite för mycket så kanske jag tappar i attityd och så vidare. Det är ett moment som hela tiden rör på sig och jag måste röra mig med det. Det är det roliga! OCH det jobbiga … ;)

Våra största utmaningar är

1, att Tassla inte gillar att gå nära mig utan gärna tar ut lite för mycket avstånd i sidled
2, att hon plötsligt tappar i attityd och tryck och vill smyga lite bakom och slutar söka kontakt med mig (till exempel om hon blir osäker eller/och miljöpåverkad)

Dessutom har vi lite annat också, men det är trots allt saker som jag tycker jag kan lösa och förbättra med lite medveten träning. Till exempel är ju våra svängar, allra mest högersvängar, luftiga och osynkade. Våra starter kan vara tveksamma, med blicksläpp. Våra stopp är inte alls synkade, Tassla hamnar framför och får blicksläpp. Både sakta- och språngmarsch är vingliga och luftiga.

Men det är de två första stora utmaningarna som jag sliter mest med. Det känns som att det är ett sisyfosarbete.

Det här har jag provat med:

Hög belöningsfrekvens för att befästa position (mata på när hon går rätt)
Låta henne dra sig in mot mitt ben genom att hålla emot i kopplet (krävs medhjälpare som håller lite emot medan Tassla får kämpa lite för att kunna komma nära mig)
Frivilliga ingångar vid sidan (flygande starter)
Tränat bara ingångar (i stillastående) för att hitta rätt position
Gå i mjuka seprentiner för att träna att hon ska klara av att vara nära mig fast jag börjar svänga, och för att hon inte ska översvänga och bli luftig
Stå på stället och vända mycket långsamt (hon står också)
Gå på säkert och kraftfullt framåt
Gå långsamt och belönat för att hon går rakt med hela kroppen (hon börjar lätt svänga med bakkroppen)
Ha en boll i vänsterhanden som jag har utanför hennes huvud (som omvänt lockande dvs hon ska dra sig mot mitt ben för att få ta bollen)
Belöna väldigt fartfyllt med bollar för att få upp stunsen
Klicka för varje gång hon rör sig inåt mot mitt ben
Gjort stegförflyttningar åt höger så fort hon går lite ut i sidled
Börjat fotgåendet med stegförflyttningar åt höger, när hon går nära börjat gå rakt fram
Gjort stegförflyttningar och klickat så fort hon trampat på mig eller nuddat vid mig
Belönat massor så fort jag trampar på henne eller nuddar henne med skon
Haft mjuka fivfingersskor som inte gör så ont om jag trampar på henne
Gått barfota
Haft tighta byxor

… och säkert något mer som jag inte minns nu …

Samtliga ovanstående grejer har hjälpt oss och gjort att det blivit bättre – ett tag. Men det är som att det går oändligt långsamt framåt. Och det går ofta ett steg fram och två bak. Så fort jag trampar på henne så får jag ett bakslag. I samband med löpet och efter det så blev hon låg i fotgåendet och det försämrades i alla delar. Jag tror även att jag har svårt att hålla kriterierna; det är ibland svårt att välja vilket kriterium jag ska välja. Att gå med stuns och glädje och offra lite närhet? Att gå nära och rakt men då mista attityd? Och ÄR hon tillräcklig nära eller låter jag henne träna på fel beteende för ofta? För ett problem är ju att jag inte ser henne så bra. Hon är ju så liten. Jag tror hon får göra många fel tyvärr. Och det är ju faktiskt antiträning.

Dessutom är det inte så enkelt som att det är antingen det ena eller det andra som gäller. För om jag fokuserar på attityd; att hon går med tryck och stuns – så börjar hon också gå rakare och närmare. Jaha. Men gör bara det då! Nej, men det räcker inte hela vägen. Hon kan bli för luftig och vinglig även här …

När en av strategierna slutat funka har jag hittat en ny. Jag vet inte om det är fel. Kanske borde jag hållit kvar den första mycket längre och tragglat mer? Nu kanske det blir för många olika sätt jag försöker lösa saker på? Och så blir det varken hackat eller malet?

En sak jag inte har gjort är att lära henne gå med kinden mot mitt ben, till exempel genom att ha en target mot mitt byxben som hon får placera kinden/nosen mot. Jag är lite tveksam till den träningen för jag är rädd för att hon ska gå ut med bakdelen (utan att jag ser det) och att hon ska börja tränga helt hysteriskt … fast det sistnämnda är nog ingen risk om man säger så. Kanske borde jag prova detta. Också.

Och så får jag försöka hitta en gammal spegel som jag kan ha utomhus så att jag kan se vad vi gör mycket mer än vad jag gör nu. Just nu är jag väldigt beroende av att träna ihop med folk som kan se och säga vad jag göra. Det är tyvärr inte möjligt att få till det så mycket som jag hade velat.

Jag måste också komma ihåg att det också har blivit bättre på ett år. Men. ETT ÅR. Jag hade ju trott att vi skulle ha kommit MYCKET längre på ett år. Men nu har vi inte det, så det är bara att träna på, för det blir knappast bättre av att vi inte tränar.

Hjälp vad lång den här texten blev men hur som helst: Häromdagen släpade jag mig ut med Åsa och Anette och tränade fotgående. Tassla som inte fått träna på minst tre veckor var SÅ glad och pepp! Och Åsa, som faktiskt varit min främsta fotgåendecoach det senaste året (peppande, klok som en bok och världens skarpaste blick) såg direkt att:

1, Tasslas attityd höjts rejält (mina försök att tokbelöna med boll har lyckats)
2, Tassla inte längre tar ett kliv ut från sidan i starterna
3, Tassla går rakare

Dessutom slog vi våra kloka (?) huvuden ihop och testade ett delvis nytt fokus. Jag belönade inbromsningar och halter. Om jag kan binda ihop fotgåendet bättre genom bra och samlade starter (detta tränade vi inte nu men måste tas tag i) samt fokuserade och samlade avslut (halter) så kommer helheten troligen kännas och se ut så mycket bättre. Var vår teori. Så den jobbade vi efter. På fyra femminuterspass gick vi från att ha blicksläpp och ”positionssläpp” varje stopp till att ha kontakt hela vägen in i halten och inte glida fram i den. Jag fick torrgå en del för att komma på hur jag skulle stanna på bästa sätt. Att det ska vara så svårt att GÅ RAKT FRAM OCH STANNA!!! Men det är det. :) Tassla som är så himla snabb och lättlärd var med på noterna och började förstå att om jag hejdar mig så ska hon också göra det.

Och plötsligt återfick jag både lite träningslust och tron på att vi kommer kunna förbättra det där fotgåendet ändå …

Fortsättning följer definitivt.