Jag har aldrig varit där jag är med Tassla med en hund förut. Det är väldigt spännande.
Jag vet att alla moment behöver underhållas och arbetas med på olika sätt hela hundens tävlingskarriär men snart tror jag att vi är på ett ställe där vi liksom kan momenten på någon slags grund nivå. Alltså missförstå mig inte nu. Jag menar att Tassla snart (om ett halvår kanske?) kan utföra alla momenten med rätt stor säkerhet och liksom vet vad vi håller på med i ett slags grundutförande.
Till det kommer alla tusen störningar och utmaningar som kan uppstå på en tävling. Visst jobbar vi redan nu med störningar och att utmana moment eller detaljer i moment för att kvalitetssäkra dem. Men jag längtar till den dagen då saker och ting känns hyfsat säkra och vi mest av allt kan ägna oss åt att fördjupa och utveckla (och förvisso träna om ifall det behövs).
Det kommer säkert alltid finnas vissa moment som utmanar oss mer än andra förstås men jag menar när det inte handlar mest av allt om nyinlärning av ett moment. Utan just utveckling.
Ta fjärren till exempel. I en hyfsat störningsfri och trygg miljö (hemmaklubben, gräsmattan hemma, hundarenan) så gör hon nästan perfekta fjärrskiften, allihopa i en rad, i en kedja och med självförtroende och stor detaljprecision. Hon kan det momentet rätt bra. Nu handlar det om att bekräfta det goda självförtroendet men också om att utmana säkerheten. Vilka störningar kan vi lägga på utan att momentet blir sämre? Vilka behöver jag träna mer på?
Dit. Dit längtar jag. Även med de andra momenten. Kul träning!!!
Och ett efter ett närmar sig de liksom det rummet. Lite fix till så är hoppapporten där. Och rutan. Och vittringen – den är snart där.
Jag börjar så smått kunna finlira med de här momenten. Flytta fram positionerna, höja oss några snäpp. Det är fantastiskt roligt!
