Idag var jag och hängde, avundsjukt, på Hundarenan när den elittävling som Tassla och jag skulle ha startat på gick av stapeln. Det blev en supertrevlig dag med en massa folk som jag gillar och med nya insikter och lärdomar. TROTS att jag inte startade. ;)

Först var jag assisterande tävlingsledare åt Jonna som var TL i klass III. Dagens stora lärdom för mig var hur man lägger ut en vittringsring (fniss). Den skulle visst vara en meter i diameter men jag brukar lägga en pyttering när vi tränar, kanske hälften så stor, och sedan vill man ju ha samma avstånd mellan de sex pinnarna OCH så ska pinnen med förarens doft läggas på samma ställe för alla ekipage. Lätt som en plätt? Nope. Det tog mig åtta ekipage att få till det där. Jag fnissade tyst för mig själv varje gång, för jag fick inte till det. Men på det nionde och sista ekipaget, då jäklar! Rund, stor och jämn. Det blev en bra övning inför min tävlingsledarutbildning som jag startar på onsdag, hehe.

Några tankar jag fick från att ha följt klass III-ekipagen:

– Alla hundarna var nyfikna på den svarta påse som jag hade vittringspinnarna i. Mer än en var framme och putade på den inför att de skulle ställa upp för vittring. Bra störningsträning att göra!

– Flera förare verkade bli lite stressade av att det gick fort. Transporterna var korta, TL kickade igång folk direkt och det var tempo. Jag insåg själv att det vi oftast tränar är långsamma och struliga TL. Att man får vänta. Men att köra i högt tempo, det tränar vi sällan. Bra info!

– Gud vad trevligt det är med glada hundar och glada förare! SÅ mycket värt.

– OM det ändå inte går som man tänkt sig så kan det vara en bra idé att bara jobba på och se glad ut och släppa det som inte funkade i samma sekund som det har skett. Det ser bara så mycket trevligare och bättre ut.

När det var dags för eliten satt jag och fikade och njöt av att se många fina ekipage. Det var flera som höll riktigt hög nivå och bjöd på fantastiska utföranden. Det var faktiskt en rätt stor skillnad på klass III- och elitekipagen överlag. Det blev liksom en helt annan stringens och en helt annan nivå på utförandena. Oj vad jag vill vara i den gruppen! :)

Tack vare peppiga kompisar och inspiration av att se så många fina ekipage så återvände min träningslust som en kastad bumerang. Jag blev nästan övertygad om att jag ska anmäla oss till tävling i januari. I ett ridhus. De ni!

Dessutom kikade jag lite på klass II-ekipagen och blev HELT övertygad om att Totte och jag ska tävla lydnad. (Om han fortsätter må bra alltså.) :)

Väl hemma sent på eftermiddagen tog jag ut Kolasnöret och Lakritsråttan och hade ett helt underbart roligt träningspass där båda hundarna var kanonfina. Tassla var supertaggad och pigg och Totte var superglad och pigg – och nästan tyst – och vi fick några riktigt bra repetitioner på sådant som vi behöver stärka.

Bra dag!