Okej. Det här är inte ett inlägg där jag dissar mig själv och sänker mig och min hund. Egentligen. Det här är faktiskt en rätt realistisk betraktelse över vårt fotgående.

Jag säger inte att det inte har blivit bättre. Det har blivit bättre. Men det har också blivit sämre. Och så bättre igen. Och det har ju blivit bättre sedan Tasslas första år då jag slet med en hund som var rädd för mina fötter och gick hukandes bakom mig … Verkligen!

Det kan dessutom bli förhållandevis bra stundtals under träning – ja för ett litet tag sedan gick Tassla ju väldigt fint under en träningstävling på hemmaplan och vi gjorde vårt bästa fotgående någonsin i tävlingslik situation.

Det är bara det att vårt bästa fotgående är ändå ett rätt dåligt elitfotgående. Poängmässig hamnar vi på mellan 5 till 6,5 och det är precis så bra eller dåligt det är.

Jag kan ju bestämma mig för att okej, vi kommer alltid ha ett halvtaskigt utförande (med lägre poäng) i fotgåendet men jädrar i havet vad bra poäng vi kan satsa på i de andra momenten. Men jag vill verkligen inte ha det så. Visst, det kan få vara vårt lite svagare moment men inte SÅ svagt.

Kanske är vi just nu på en utvecklingströskel dessutom. Det har förbättrats lite allmänt ett tag och nu står vi och stampar innan vi tar ett kliv igen. Så är det rätt ofta i vår träning.

Tyvärr, tyvärr så filmade jag inte det där braiga fotgåendet vi fick till på träningstävlingen på hemmaplan. Jag hade behövt kunna titta på det för att se om känslan stämde med utförandet och kanske också kunna gå tillbaks till filmen och se att ”så här bra kan vi ändå få till det”.

Men jag har här två filmsnuttar från en träningstävling för en dryg vecka sedan och en från i helgen. Jag var mer avspänd i det första tillfället. Jag var bland vänner, jag hade bett dem störa mig på olika sätt och det fick mig att börja skratta. Bara en sådan sak!

Och vid det andra tillfället var Tassla miljöstörd, jag trött och hungrig och det var en massa människor som jag inte kände som tittade på oss. Hm.

Kolla här:

Usch jag blir så opepp av den här filmen. Visst är det bättre vid första tillfället; hon har mycket färre blicksläpp och positionen är bättre överlag. Hon driver liksom på när hon går, det finns lite tryck i henne. På det andra träningstillfället så är hon vimsig, som om hon inte är med mig, hon släpper blicken HELA tiden och långa stycken och hon växlar väldigt mycket i position och hon känns lite mer lam. Men det är inte JÄTTESTORA skillnader. Det KÄNDES som att det var större.

Idag tränade vi fotgående på klubbens öppna träning, med kommendering, och det gick jättebra. Så här bra kan det se ut (på raksträckor och i svängar i olika gångarter – vi har lite kvar när det gäller halter och stegförflyttningar):

Här var det utan kommendering men det är inte kommenderingen som stör Tassla eller får henne att bli annorlunda. Jag tror det är andra saker i miljön. På hemmaplan kan hon nu göra riktigt bra ifrån sig i träningstävlingssituationen. NU måste vi ut och göra fotgåendet riktigt roligt i svårare miljöer.

Jag måste ta ett omtag (igen) på vår fotgåendeträning. Dels behöver jag peppa upp träningstävlingsfotgåendena och lägga in massor bra belöningar. Dels behöver jag ägna MYCKET tid åt detaljträning. Det är en utmaning med detaljträningen på en sådan här liten hund. Jag ser tex inte när hon ställer sig upp – något hon ju gör ofta, ser man på filmerna. Jag behöver titta ner mycket i träningen, det ser man också på de första filmerna, för att jag överhuvudtaget ska se vad som händer vid mina fötter.

Jag behöver träna med folk som kan gå bredvid eller bakom och säga vad som händer. Jag behöver ”levande speglar” som kan säga vad de ser.

Träningen idag gav mig ändå lite hoppet åter – vi har blivit bättre på träning. Det ska gå att överföra det till tävlingssituationen! En vacker dag.