Häromdagen började jag träna det där att Tassla kan bli lite låg av att andra hundar skäller. Jag tränar det mycket i vardagen och vid träning – så pass mycket att hon numera tittar på mig så fort att någon hund skäller. Skall = belöning.
Min plan är att flytta in det i träningstävlandet och göra det svårare och svårare.
Första steget vara att låta schappetjejen Kummin, som Tassla är lite bekant med, vara störning. Kummin som är en bruksschappe, förutom att hon är lydnadsschappe, kan alltså skälla på kommando. Så instruktionen var att Kummin skulle skälla på olika ställen i vårt fria följ. För det är där Tassla kan bli störd. Där och möjligen under fjärren, som ju är rätt stillsam, är hon liksom mottaglig för störningar i högre grad än till exempel under ett fartmoment då blodet rusar och hon är full av glädje och energi.
Först skulle Kummin skälla i ingången på plan. Då började jag leka med Tassla. Sedan skällde hon på lite olika ställen i det fria följet. Tassla klarade det bra. Man kan se blicksläpp och att hon slickar sig om munnen, vilket jag tolkar som en dämpning, vid några tillfällen. Men hon släpper det väldigt fort. Bra!
