Jag har ridit i stora delar av mitt liv. Från jag var fem år till jag var ungefär 30. Jag gillade de där hästarna som ansågs lite knäppa och galna. Man kan säga att jag samlade på dem faktiskt. Det slog aldrig fel, jag föll alltid för dem. De hade ofta det där lilla extra. Lite nerviga och steppiga – men när man hittade ett samspel med en känslig, nervig häst var det en obeskrivlig känsla. Det man kunde locka fram hos de hästarna var magiskt. Känslan när man nådde bortom det knasiga var obeskrivlig. Ofta var de stora talanger, det gällde bara att hitta rätt nyckel.
Så tänker jag lite om Tassla också. Hon har några egenskaper som är halvjobbiga men hon har helt otroliga arbetsegenskaper. Jag tar gärna det där jobbiga för allt det där andra jag får. MEN det betyder inte att jag inte jobbar med de delar som jag tycker mindre om.
Jag fick en del reaktioner på mitt inlägg om Tasslas trauma. Många tyckte det var bra att jag skrev om det här ämnet som verkar vara helt tabu.
Jag fick också en del delvis ny information om hennes syskon. Jag trodde att Tassla var ensam om att visa resursförsvar och att visa humör i olika situationer och har kopplat det mest till hennes trauma. Utan att vara helt säker. Men nu vet jag att det finns syskon som liknar henne – de är otroligt begåvade, fantastiska jakthundar, smarta, väldigt träningsbara och så vidare. Och de kan ha ett jäkla humör.
Det mest intressanta var att ägaren till ett av syskonen beskrev det som att hen inte tyckte det var ett problem. I och med att hunden är så fantastiskt i övrigt så gör det inte hen något – hen ser det inte ens som problem. Jag tycker detta är jätteintressant! Var går gränsen för vad vi tycker är problematiskt med våra hundar? På olika ställen förstås. Det finns inget rätt eller fel i detta, var och en får hitta sin gräns, bestämma sig för hur de vill ha det.
Jag började genast tänka på de hundar som jag känner som är riktiga ess. Genast kunde jag rada upp ett helt gäng ”knäppisar”, haha. Alltså; hundar med stor arbetslust och ett jäkla driv men även vissa egenheter som kan vara lite besvärliga. Många egenheter handlar om att umgås med andra hundar. Eller med människor; de låter sig inte så gärna hanteras av någon mer än ägaren, och knappt det ibland.
Är det så, att de där hundarna med det lilla extra, ofta har lite extra av allt? Även det som man kanske gärna sluppit att ha lite extra av? Jag vet inte men jag anar definitivt ett mönster.
Själv fortsätter jag att älska varje centimeter av min superbegåvade cocker och jag fortsätter att styra upp de beteenden som jag inte gillar att hon har och som stör oss i vår vardag. För jag tycker verkligen inte om en del resursgrejer som hon ägnar sig åt och gör det mesta för att ta bort dem. De stör min vardag och då definierar jag det som problem.
Jag tänker berätta mer här på bloggen om hur jag jobbar med detta eftersom det uppenbarligen är ett sådant tabu och jag tror på att bryta tabun. :)
