Ja jag var bara tvungen att slänga in en jaktrealterad metafor. ;) Mest av allt håller vi på med jaktträningen nu, det är vansinnigt roligt och utmanande.
Fast första veckan efter att Tassla blev överfallen vilade vi och försökte bli lite stadigare. Jag har fått så mycket pepp och kärlek och tips från både vänner och bekanta att jag känner mig fylld, tacksam och ödmjuk. SÅ många som hört av sig och intygat att detta står överst på listan över värsta mardröm som kan hända i träning och tävling med hunden. SÅ många har sagt att ”detta fixar du om någon”. Tack. Ni vet vem ni är. <3
Den första veckan kände jag mig som att jag gått i baklås. Tassla var så reaktiv. De första promenaderna, dagarna efter, var hemska. När Tassla hörde en hund som skällde på 300 meters avstånd försökte hon kasta sig upp i min famn :(. Resten av promenaden var svansen sänkt och hon hoppade till för alla ljud. Hemma var hon vaktig mot Totte och sov dåligt.
Jag fick tips om Räddningsdroppar och Adaptilhalsband. Jag valde Adaptil denna gång – mest för att det var lättast att fixa. Jag har själv tagit Räddningsdroppar en kort period i mitt liv, efter en väldigt jobbig upplevelse, och då jag skulle vistas i en miljö som väckte rätt kraftig ångest kopplat till den upplevelsen hjälpte de. Oavsett om det var dropparna i sig eller det faktum att jag upplevde kontroll genom att ta dem så hjälpte det mig genom en tuff period.
Adaptil är ju kemiskt framställda feromoner, det vill säga en slags doftsignaler som tiken utsöndrar när hon diar valparna. Jag märkte direkt resultat på Trasslet. Hon började sova utsträckt och avslappnat, redan dagen efter var hon lugnare på promenaden.
Jag missade jaktprovet som vi var anmälda till och turligt inte blivit bortlottade på (12 fick starta av 22 anmälda…). Först ville jag så gärna att jag förnekade att hon mådde dåligt. ”Hon älskar ju jakten så det är nog bara bra för henne”. Men sedan insåg jag att herregud vad håller jag på med och strök mig. Samtidigt kom jag och arrangören på att jag hade dopat henne, så jag hade inte fått starta ändå. Det är 7 dagar karens på Adaptil på hund. På häst är det ingen karens alls och SKK har haft uppe det för omprövning men beslutade sig för att ha kvar det. Nåväl, nu lärde jag mig något nytt!
Nu har halsbandet åkt av och jag står som första reserv för jaktprov i helgen. Vi får se om vi kommer med men Tassla mår bra och jag med. :)
Efter den första veckan av handlingsförlamning, då jag nästan inte ville tänka på att någonsin tävla igen och då jag inte kunde föreställa mig hur jag någonsin ska klara av att gå och gömma mig i ett gruppmoment igen på tävling, så hittade jag ett sätt att ta hand om även de känslorna. Återigen tack vare en bekant på facebook! Hon gav mig helt enkelt ett handfast ångesthanteringtips som passade mig väldigt bra.
Först måste jag bara säga något om ångest. Vad som väcker ångest hos mig gör kanske inte det hos dig och vice versa. En hel del handlar så klart om bagage. Jag har varit med om tillräckligt många jobbiga händelser i livet för att vara rätt bekant med hur jag funkar när jag mår dåligt. En sak som ABSOLUT inte funkar på mig är förnekelse. Att klämkäckt säga ”upp igen” till mig om jag trillar är HELT fel metod. För att komma upp måste jag nämligen först ner, eller i alla fall stanna kvar där jag är. Först om jag accepterar och omfamnar situationen så kan jag ta mig ur den. Får känslor finnas så ändrar de karaktär. Alltså är stanna upp en överlevnadsstrategi för mig. DÄREFTER så VET jag att jag är en kapabel person som dessutom är bra på att ta hjälp och jag har hitintills rest mig upp igen.
När jag fick det här tipset var jag först jättemisstänksam för jag var rädd att det var ett sådant där klämkäckt ”tänk positivt så ordnar sig allt-tips” eller ännu värre något superamerikanskt ”hjärntvätta dig själv till att tänka positivt”. (Det sistnämnda är det faktiskt lite, fniss, men ibland får man bortse från den glassiga förpackningen och se till innehållet). Men detta var en handfast ritual, kan man säga, som dessutom blandar in lite akupunkturpunkter. Jag svarar ju bra på akupunktur men om man av någon anledning är skeptisk till akupunktur så kan man bara se den här övningen som en ritual där du tar hand om och kommer ur ett orosfyllt tillstånd. Här kan du se en film om tekniken som kallas Tapping. (Och nu känner jag mig föranledd att säga något om att OBS om du lider av svår depression och ångest så ska du i första hand uppsöka sjukvård, inte kasta dig över den här typen av idéer, men det är alla med på va?)
Jag tog alltså tjuren vid hornen och uttryckte all min oro över det inträffade och efter bara några ”Tapping-repetitioner” så hade jag fått utrymme i huvudet för andra tankar. Tänk att det kan funka så! Direkt kom den handlingskraftiga sidan av mig in på arenan igen och sedan har jag gjort följande: Både Tassla och jag har fått akupunktur och massage. Hon har fått Räddningsdroppar. Jag har tränat en gång ihop med duktiga och snälla träningskompisar och japp vi tränade gruppmoment där Tassla först fick göra 10 till 20-sekundersmoment själv där jag kastade boll från gömstället. Sedan tog vi in Åsas Mio, som är den bästa hund Tassla vet typ, och så fick hon ligga bredvid när vi gjorde samma sak en gång till. Tassla var glad, energisk och peppig. Hon verkade tycka att lydnadspausen varit helt onödig ;). Hon hade stor förväntan mot där jag gömde mig. Den enda gång hon gjord en snabb dämpning var när Mio reste sig upp (Mio låg inte plats utan hade bara parkerat ihop med Åsa, i koppel, tre meter bort) och då var det så tursamt att min leksak kom farande till Tassla direkt efter.
Detta ska vi såklart träna väldigt kontrollerat. När en annan hund gör något får Tassla sin leksak.
Det kändes lätt och bra att göra detta så jag börjar helt enkelt om med den här träningen. Vi har ju gjort den en gång förut. Jag försöker att bara tänka på nuet och inte framåt. Jag tänker att nu går det bra. Jag vet att det mest svårtränade och det som kommer utmana mig väldigt mycket är att träna det med hundar som Tassla inte känner. I somras hade jag ju turen att få till några sådana träningar med superstabila och erfarna hundar och vi kom väldigt långt vidare i träningen.
Nu ska vi fokusera mest på jakten ett tag. Tassla har utvecklats, jag med. Hon har otroligt bra självförtroende i jakten så jag tänker att det är bra för henne att pyssla med det. :) Och vi har kul. Det är ju de det går ut på. Att ha kul. Har vi inte det, båda två, så kan det kvitta.
