Jag har bestämt mig för att lära Tassla superlånga linjetag. Ett linjetag är när man skickar hunden rakt fram (dit man pekar) för att den ska hämta en apport någonstans i den riktningen. Oftast vet du som förare var apporten ligger men hunden vet av någon anledning inte det. När det är så kallas linjetagen ibland för dolda. Andra säger att alla linjetag är per definition dolda, är de inte det har ju hunden markerat – det vill säga sett apporten falla ner och springer då på det synintrycket.

Jag tycker detta med dolda linjetag är apsvårt. Den stora utmaningen tycker jag är att få hunden att lita på att ”det alltid finns något åt det hållet jag pekar, fast du inte sett det, så bara spring”. Jag lär Tassla det här genom att ”sudda” markeringar – det vill säga jag låter henne ha lite koll på var de finns men gör det svårare och svårare.

För retrieverfolk är detta med linjetag vardagsmat, men jag upplever inte att spanielmänniskorna generellt lägger så jättemycket träning på så där superlånga linjetag. När en spaniel jagar så är den ju nära dig – den måste stöta fågeln eller kaninen inom en hagelbössas räckvidd – och om skytten träffar så dimper fågeln ner ganska nära er. I de bästa av världar.

Det kan ju också vara så att skytten inte får in en fullträff och fågeln hinner flyga en bit innan den faller ner. Och om hunden inte kunnat markera var fågeln faller så blir det plötsligt ett långt linjetag istället för en ganska enkel markering. Dock har jag sett på spanielprov i både öppenklass och segrarklass att ekipaget ofta får förflytta sig närmare apporten innan föraren skickar hunden.

Men jag tycker detta med långa (halvdolda) linjetag är så himla roligt att träna och det skadar ju inte att överträna hur som helst.

Tidigare har jag tränat väldigt mycket att Tassla har fått se hur vi lägger ner dummyn eller fågeln och att vi går därifrån och sedan skickar jag henne åter till dummyn, i början i våra spår. På så vis kan man fort göra långa linjetag. Detta tycker dock Tassla är busenkelt nu så den nivån har vi i princip passerat. ;) En försvårning har varit att vi lagt ner apporten, vi har gått i en båge från apporten och jag har sedan skickat rakt tillbaks i ospårad mark. (Här får man – som alltid – tänka på vinden, så inte mina spår blåser in i den linje hon ska springa på, för då vill hon gärna ta spåren istället för den raka linjen.)

Men min favorit nu är den här övningen: Jag kastar (eller lägger ner) ett gäng – till exempel sju – apporter till samma område medan Tassla sitter och tittar på eller är med och ser. Därefter går vi därifrån. Sedan skickar jag henne från minst fem olika ställen åter till området med apporterna. Jag försöker vara på ett ställe där jag kan förflytta mig nästan hela vägen runt området och där jag får skicka henne över diken och gärdsgårdar och genom buskage och över olika slags terräng. Beroende på svårigheterna är jag olika nära området.

Tack vare den här övningen är jag nu uppe i att skicka henne på 150 meter långa linjetag. Svårast är inte terrängskiften eller att hon ska över saker, nä svårast är när jag låtit ganska lång tid förflyta mellan de olika skicken. Jag kanske går en extra sväng, gör något annat emellan och sedan skickar jag från en ny plats. Då är ju markeringen verkligen ”bortsuddad”. Då kan hon springa en bit, vända upp och fråga mig om det är rätt och sedan springa vidare när jag ber henne. I retrieverträningen får hunden inte fråga på det här viset – det ger ordentliga neddrag i en provsituation. Men så är inte fallet med spanieln. Jag vill ändå inte att Tassla ska hålla på och fråga mig för mycket, så blir hon allt för frågande så tar jag in henne, går lite närmare och skickar igen.

Jag ska ta och filma en hel sådan här övning någon dag, men så länge får ni hålla till godo med det här ”facebookbraiga” klippet på när hon springer jättefint genom dike och över gärdsgård. Det är andra skicket till området och bättre kan det nog inte gå. J