Igår använde jag en tävling till att träningstävla, efter att Tassla lagt sig ner i sitt i grupp – något hon kom på i tisdags att hon kunde göra för att hantera osäkerhet.

Gruppmomenten har ju varit förvånansvärt säkra ändå när vi tävlat, efter att hon blev påflugen. Men det kom tillbaks en stor osäkerhet i samband med att hon blev skendräktig.

Jag har tränat för lite. Det är det allt handlar om. När man har en hund som min, lite känslig och som lätt går in i osäkerhet måsta man jobba som 17 för att stärka hennes självförtroende FÖRUTOM att allt det vanliga – detaljer, helhet, tävlingsträning – måste göras.

Och jag försöker komma igen och starta om och det har jag försökt i omgångar sedan augusti förra året. Men jag tappar det, igen och igen.

Igår lyckades jag faktiskt rycka upp mig efter den usla starten och gjorde ett känslomässigt bra fritt följ (med många usla detaljer), ett peppigt Z (ett felskifte) en inkallning där det gamla härliga felet att hon reser sig upp från ligg poppade upp, en ruta med bra fart till kon och ruta men väl inne i rutan nosade hon runt och hamnade utanför och började äta gräs (!), en bra apporteringsdirigering så till vida att konskicket var bra, sedan sprang hon på mittenapporten men jag stoppade henne en decimeter över och dirigerade henne klockrent åt vänster, då tog hon rätt och hade hög fart in, varpå jag belönade och sprang ut från plan och tokbelönade en lång stund. Så bättre känsla – hon gick inte ner sig. MEN störd var hon eftersom alla de här felen dök upp.

Med andra ord: fel som vi inte varit i närheten av de senaste månaderna dök upp i varje moment. = vi har tränat för lite och för dåligt.

Och varför har jag inte tränat mer? Jo för att jag väljer bort det. Jag har galet mycket i mitt liv nu, på alla plan, inte minst privat. Dessutom är det väldigt mycket jobb med förlaget – nästan all ledig tid går till det. OCH jag tycker jaktträningen är allra, allra roligast!

Jag är nästan förvånad själv över det. Att jakten kunnat klå lydnaden som jag älskat så. Men det har den, just nu i alla fall.

Jag kommer på mig själv, flera gånger i veckan, att tänka ”nu borde jag packa lydnadsgrejerna och sticka ut och träna” men jag gör det inte. Jag tar en lång promenad eller går ut och tränar grejer i jakten men jag kommer inte iväg på lydnadsträningen. För jag har inte lust. Det känns som ett krav, ett måste.

Igår kändes det enkelt och lätt att bara bestämma att jag lägger lydnaden på hyllan och håller inte på med den mer i år. Som att jag blev befriad! Idag gnager en liten känsla av misslyckande i mig som jag inte gillar.

Men då tröstar jag mig med att Tassa är bara 4 år, hon har kvar allt jag lärt henne och det är ASSVÅRT inte minst tidsmässig att ligga på topp i två grenar. Alltså kan jag återkomma till lydnaden om ett år eller så om jag tycker det är kul igen då. Det tror jag att jag kommer tycka, jag har haft så kul med all träning och alla kurser jag har gått och jag har älskat att tävla.

Och snart kommer Quling och jag kan få jobba med grundträning och nyinlärning, som är det roligaste som finns, igen. Sedan är det höst. Och Gud vad jag längtar till hösten!!! :)