I helgen var jag och hälsade på Quling, som nu blivit 11 veckor – knappt fyra veckor kvar till att jag får hämta hem honom. Det var total förälskelse från min sida – och han verkar gilla mig (och förmodligen alla andra också, haha. ;) Visst är bilden ovan helt underbar – hur kroppen liksom följer efter nosen? Som det ska vara :).
Jag fick ta med honom ut själv medan kennelpappan och kennelmamman på Cocker Hunterfull stannade hemma. Quling traskade glatt med mig utan att kasta en blick bakåt mot husse och matte och var fortsatt följsam och lyhörd, kom på inkallning och apporterade glatt leksaken som jag kastade. Han har den där härliga ”springa upp i famnen-apporteringen” som är så mysig och lättbelönad. Man behöver ju inte ta grejen utan bara gosa ihop med hunden som får behålla skatten.
Efter att vi gosat i gräset i säkert 10 minuter tog han en liten utflykt i dofternas värld en bit bort och kom efter en stund tillbaks.
Han var väldigt, väldigt mysig – och bet mig knappt alls ;) till min stora förvåning. Bits inte alla valpar liksom? Så fort jag lyfte upp honom blev han helt stilla och lugn och avslappnad – och verkade rätt nöjd.
Ingen gangster alltså. Än. ;)
