Som en del av anti-viltträningen med Totte har jag nu börjat sätta kommando på beteendet att springa iväg och nosa i marken efter harar och annat trevligt. Kommandot är ”gå och nosa”.

Syftet med en här träningen är också att Totte ska bli bättre på att låta bli att nosa runt så mycket på nya träningsplatser – han ska istället söka upp mig för att få träna. Att nosa står MYCKET högt upp på Tottes lista över saker som han helst gör (så klart! Han é ju en cocker!). Att han nosar står VÄLDIGT lågt på min lista över vad JAG vill att han ska göra, så länge det inte är en nosövning förstås.

Inledningsvis har jag honom kopplad för att få lite kontroll på övningen – annars är risken helt enkelt att han försvinner i väg i dofternas värld – bokstavligen alltså – han får upp ett spår och så är han borta…

Jag klickar hela tiden för TVÅ saker: Kontakt med mig och nosande i marken. Det spelar ingen roll om han börjar övningen med det ena eller det andra beteendet. OM han nosar klickar jag för det och han får hämta godis i min hand. Men eftersom dofterna är så högt värderade så är det inte säkert att han ens vill ha godis. Då tar jag mig bara fram till honom och sätter godiset framför munnen på honom.

A och O i den här övningen är att ha ett sjudundrande gott godis/en superbra belöning. Totte får rå mat (Vom- och hundemat) som han älskar, jag serverar det ur en liten burks om han får slicka i. Bäst är så klart att godiset är högre värderat än nosandet redan från början, men det behöver inte vara så, det kan nämligen ändra sig om man bara är uthållig och man kan alltid kleta in lite godis på hundens läpp inledningsvis om den inte vill ta det.

När han ätit sin belöning så väntar jag och ser vad som händer. Här kan det hända att han kastar ett öga på mig – då blir det klick och belöning. Men nästa beteende jag vill ha är att gå och nosa, så nu väntar jag på det. Och låter honom nosa några sekunder innan nytt klick och belöning. Ganska snart sätter jag på kommandot ”gå och nosa” samtidigt som han tar upp beteendet.

Jag fortsätter även att klicka när han tar kontakt med mig.

Efter ungefär fem minuters träning första gången jag gjorde den här övningen så fick jag verkligen INSISTERA på att han skulle gå och nosa för att få komma och jobba med mig. Då sprang han pliktskyldigast i väg och nosade två sekunder, och vände upp mot mig – klick och belöning. Jag kunde med andra ord låta bli att belöna nosandet och istället belöna att han avbröt.

Det sker en magisk (den känns magisk i alla fall, men det är väl bara beteendepsykologi ;o)) värdeförskjutning någonstans under träningens gång och att vara med mig blir intressantare än att nosa. Och då går jag alltså över till att ”kräva” att han nosar (trots att han hellre vill vara med mig och träna).

När han blir bra på den här leken så är tanken att jag ska kunna komma till vilket nytt ställe som helst och om jag märker att han är ”nosig” så leker vi bara den här leken en stund om det behövs.  Jag kan också tänka mig att belöna honom med att ge kommandot i ett läge där han verkligen inget hellre vill nosa efter att han först utfört något beteende hos mig, som belöning. Och i en ”promenadsituation” vill jag att han ska hitta spår av vilt och genast komma till mig för att få belöning.

Dessutom fungerar nosandet lugnande. Att låta honom nosa på nya platser, där han normalt drar upp sig, kan göra honom lite coolare.

När vi är i Varberg på kurs hos Mona Kjernholm tränar vi på en stor åker som badar i viltdoft och spillning. Jag börjar morgonen där med att komma en halvtimme innan och så går vi över nästan hela fältet och leker den här leken. Jag delar ut hans frukost i små, små portioner. När väl lydnadsträningen sätter igång har Totte inga problem med att leka dvs träna med mig istället för att nosa.