Så går man ut och tränar i skymningen en halvsen kväll och har en kelpimördarcocker som attackerar leksaken, flyger ut och in ur buren på kommando och är helt tyst i buren när han väntar på sin tur, går längre än någonsin i fria följet, tyst, gör hela apporteringen i princip galant, klarar att kedja läggandet under gång utan problem, springer fint på inkallningen, klarar alla skiften i fjärren nästan perfekt med lite, lite hjälp och väljer rätt pinne direkt på vittringen (så klart)!

Behöver jag säga att han var HELT tyst de första 10 minuterna av träningen? När han började pipa var det för att jag var oklar i att tala om vad vi höll på med (ställande) och höjde kriterierna allt för fort. Sedan blev han tyst igen när han förstod vad vi höll på med.

JA JA JA!!!

När ska jag komma underfund med denna lilla hund? Håller han på att mogna? Har jag skärpt till mig?

När han är så här är han hur som helst helt underbar!

Och söt. Fast det är han alltid :).