Det var verkligen en märklig upplevelse häromdagen då jag tränade ett helt träningspass med ett endaste, mycket lågt, litet pip. Det öppnade sig plötsligt ett hav av möjligheter; är det så här det kan vara när man tränar en hund och ens största problem är av teknisk art, att momenten bara behöver läras in ordentligt. FASEN VAD BUSENKELT!!! ;oD

Dagen efter skulle jag träna inomhus med några kompisar och då var jag lite nervös. Jag ville nästan inte träna för jag ville bara hålla kvar den där härliga känslan som infann sig när Totte var tyst. Och jag var liksom orolig för att det råkade vara en engångsföreteelse och att nu skulle allt vara som vanligt igen.

Så jag fick peppa mig själv att tänka att nu ska jag inte ha några förväntningar alls och vi ska bara åka och leka lite så får vi se hur han känns. Ny lokal, nya hundar och nytt sammanhang = sänk kriterierna. Och eftersom jag har upptäckt att den värsta ljudmarodören av dem alla är om Totte inte mår så bra – så måste jag varje ny dag göra en värdering av hur han mår och anpassa mig efter det.

Så det gjorde jag. Och det gick jättebra! Jag kunde höja kritereierna rätt rejält efter ett tag och visst, det blev lite ljud några tillfällen men då ändrade jag bara på lite i träningen så försvann dem. Han verkade må bra och var glad och pigg, så jag kunde träna ”på riktigt” och anpassa mig efter ”normala” svårigheter. Till exempel blev det en för svår störning att Jenny skulle dirigera oss i fria följet och samtidigt klampa runt ganska nära oss. När hon ställde sig bakom en pelare gick det bättre :). Sedan kunde vi försvåra det och till slut kom hon nära igen och jag gjorde till och med några helt nya grejer, som att starta fria följet från ett stillasittande.

Tidigare kunde vi ju inte svänga utan att det kom ett pip. Det är inga problem nu. Men att starta från sitt är fortfarande en rätt stor utmaning för Totte och även att stanna från gå. Även det gick nu, fast jag hann uppfatta en tvekan hos honom – men som i alla fall inte resulterade i ett pip.

Totte har ju tidigare blivit tystare av att någon medhjälpare försöker störa ut honom – dirigering och någon som klampar bredvid har hjälpt till att få honom att klara uppgiften. Här var det uppenbarligen för svårt inledningsvis, varför vet jag inte. Kanske var det för att situationen med det nya sammanhanget gjorde honom lite för hög i stress ändå?

Jag kunde också träna urvalet i vittringen, springa till musmattan, hoppstå på avstånd, läggande under gång och fjärren. Han var helt tyst i allt utom då han ska gå i läggandet under gång. Men jag tror jag måste tala om tydligare vad det är vi ska göra där, och baklängeskedja momentet mer. Baklängeskedjning hjälper mot ”jag-fattar-inte-vad-du menar-pipen”.

För övrigt har jag börjat träna in hoppstå på avstånd, jag har bara gjort det tre gånger men redan tredje gången (hemma) kunde jag lägga på fart. Jag låter honom starta från en matta och så kommenderar jag stå när han kommit ut på parketten, vilket gör att han glider på ett väldigt roligt sätt – men med alla fyra benen helt låsta kasar han liksom över golvet – väldigt sött :o).

Jag ska försöka filma det med min ”nya” kamera. Jag är bara inte riktigt vän med den än…