Idag ringde veterinären och meddelade svaren på de biopsier som han tagit i magsäcken och tjocktarmen på Totte. Han konstaterade att Totte har en grovtarmsinflammation och en magkatarr med ”lindriga förändringar i både tjocktarm och magsäck” och ”därför troligen i resten av tarmsystemet också”.

Provsvaren visar ökad förekomst av lymfocyter och plasmaceller. Diagnosen är lymfoplasmocytisk inflammation.

Lymfocyter är bra grejer – de är en slags vita blodkroppar som försvarar kroppen från främmande ämnen, en slags ”kroppens krigare”. Lymfocyterna och plasmacellerna (som också hör till immunsystemet) i sig är alltså inte problemet. Det är deras stora närvaro i de prover som tagits som säger något om att här har immunförsvaret behövt gå ut i krig mot ett ämne som det absolut inte vill ha i kroppen.

Vilket ämne går inte att säga helt säkert. Min veterinär gissar dock att det är någon form av protein. Till exempel nöt- eller grisprotein. MEN jag personligen är öppen för andra tankar; det skulle också kunna handla om kolhydrater. Eller både och. Men om detta vet varken han eller jag säkert, här gäller ”trial and error”.

Han säger vidare att det med största sannolikhet är så att kliandet och magproblemen hör i hop. Kliandet är en reaktion på det ämne som kroppen inte vill ha/tål. Här har jag också hört lite annat; att just lymfoplasmocytisk inflammation INTE har med allergi att göra, alltså borde det inte höra ihop. Men, men, jag är ingen expert och spontant känns det ju som om att det vore osannolikt att det INTE hör ihop… Jag ska försöka ta reda på mer fakta om det.

Veterinären konstaterade att det här är en kronisk tarmsjukdom som i vissa fall kan självläka. Men att det är vanligast att man kortisonbehandlar under inledningsvis tre veckor. Kortisonet kan göra att tarmen får vila ett tag och den kan då återhämta sig så pass att inflammationen lägger sig.

Eftersom Totte varit fin-fin i magen på sin senaste diet, som han har haft i två veckor, så tyckte vi båda att det är värt att fortsätta försöka med den och INTE sätta in kortison. Det vill man ju undvika i möjligaste mån eftersom det samtidigt ställer till det i kroppen på olika sätt. Hade Totte varit sjukare så hade jag så klart valt den vägen om min veterinär ansåg att det vore nödvändigt. Men jag har en klok och kompetent veterinär som tror på ”trial and error” i viss utsträckning.

Appropå det så pratade vi lite om huruvida jag borde byta ut det fett som Totte får nu; han får ju ister. Första veckan fick han en tesked om dagen men nu har han fått två teskedar. I samband med att jag höjde fettet började han klia sig rätt mycket mer än tidigare. Jag ska ta upp detta med fodercoacherna och se vad de säger.

Det där med att veterinären säger ”kronisk tarmsjukdom” tänker jag inte haka upp mig alldeles för mycket på. Det kan ju låta lite ledsamt. Men kroniskt säger man nästan om allting som pågått x-antal dagar. Vem har inte haft ”kronisk bronkit” till exempel? Man kan ju bli helt symptomfri fast att man har en så kallad kronisk sjukdom – om man till exempel hittar vad som triggar igång symptomen eller ger kroppen stöd så den kan ”ordna upp” det hela själv.

Mitt största problem just precis nu, förutom att kliandet ökat de senaste dagarna, är att jag har så svårt med vad jag ska ge för godis när jag tränar (och det är ju, om man jämför, inte världens värsta problem direkt). Jag har fått tipset lunga, men jag måste vara lite försiktig med det för en gång blev han lite lös i magen av det. Tror jag. Om det inte var en tillfällighet.

Ja, kära nån. Jag har utvecklat en viss känslighet för hur min hund reagerar eller inte reagerar på saker och ting, om man säger så.

Men nu siktar vi på att få Totte helt frisk igen! Det är det enda som gäller. På vägen får jag lära mig en massa nya saker, om lymfocyter och andra krigare till exempel.